Kortpredikan
– Hos 6:1-6 Ps 51:3-4,18-21ab Luk 18:9-14 –
Den ödmjuke tullindrivaren möter vi i Benedictus regel, på ödmjukhetens tolfte steg. Det är den broder som gör tullindrivarens ord till sina: ”Herre, jag är inte värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”. Det han ”alltid” säger har blivit hans hjärtas ständiga bön.
Med honom händer det något. Benedictus säger att han ”strax når den fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruktan’”. Det märks inte i ”fromma” gester, men däri att ”det goda blir en vana och dygden en lust”. Vad är det som händer med honom?
Jesus säger det kortfattat och med andra ord: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Benedictus säger att det sker ”strax”. Det betyder att det är Gud som handlar med honom.
Ödmjukhet frågar efter människans medverkan i alla de tolv stegen. Den som smiter undan dem, med honom händer ingenting. Ändå är ödmjukhet en frukt av nåden. – Någon suckar: Räcker det inte ens med alla försök att ”bli ödmjuk”? Nej, människan kan inte göra sig själv ödmjuk. Det är det uppmuntrande och glada budskapet.
Benedictus ger en antydan om ödmjukhetens hemlighet. Han säger att brodern gör det goda ”av kärlek till Kristus”.
Gud inte bara undervisade om ödmjukhet. Han ödmjukade sig själv när han i sin Son gick ödmjukhetens väg. Genom sin ödmjukhet vred han högmodet ur fiendens händer och genom sin Ande driver han ut det ur våra hjärtan.
Staretsen Siluan säger: ”När själen ser Herren, när hon ser hur mild och ödmjuk han är, blir hon själv fullständigt ödmjuk och önskar sig Kristi ödmjukhet mer än allt annat. Hon söker denna ödmjukhet som övergår allt förstånd och är omöjlig att glömma”.
Profeten Hosea visar samma väg när han säger: ”Låt oss lära känna Herren, ja, låt oss sträva efter att lära känna honom”.
Att ”lära känna Herren” är mer än kunskaper i huvudet. Att ”känna” Herren är att ha gemenskap med honom, att bli delaktig av honom och därmed av hans ödmjukhet.
Det är därför kyrkan firar och ber den heliga eukaristin, vars bön fortsätter i hjärtats bön.
