1 Mos 22:1-2,9a,10-13,15-18  Rom 8:31b-34  Mark 9:2-10

Att höra för att bli seende

På den andra söndagen i fastan tar oss kyrkan med upp på förklaringsberget. Jesu gu­dom­­liga härlighet blir synlig för tre av hans apostlar. Kyrkan låter oss höra detta evange­lium i bör­jan av den långa fastetiden för att vi skall orka hela vägen och inte förlora målet ur sikte.

    I kollektbö­nen får vi verktyget för att se: “Låt ditt ord vara vår andliga föda, så att vi för vårt inre kan se”. Vi ser genom att höra. Det var samma vägledning som Faderns rös­t på berget gav om sin älskade Son: “Lyssna till ho­nom!” De tre lärjungarna började di­rekt. När de gick ner från berget berättar Markus att “de fäste sig” vid de ord Jesus hade sagt om att inte berätta om vad som hänt förrän efter hans uppståndel­se. De började meditera över Jesu ord, som innehåller mer än vi hör rent bokstavligt.

    En annan som “fäste sig” vid Jesu ord var evangelisten Markus själv. Han var inte med på ber­get, men blev senare nära medarbetare till aposteln Petrus. Säkert fick han hö­ra a­posteln berätta vad som hänt på förklaringsberget. Genom apostelns ord fick Markus sina inre ögon öppna­de. Markus återger en detalj allde­les i början. Han säger att det hela sked­de “efter sex dagar”. Det bety­der att förklaringen ägde rum på sjunde dagen. Vill Markus få läsaren att tänka på sab­batsdagen, den heliga da­gen i det gamla förbundet?  Markus vill öppna våra ögon för hur detta förbund nu är på väg att fullbordas. Mose och Elia repre­sen­terar lagen och profeter­na och därmed hela förbundet och de hade själva fått vara med om nå­got liknande när de fördes upp på Sinai berg. När Mose kom ner från berget med lagens tavlor var hans ansikte lys­ande. Ljuset från Kristi ansikte gör där­med Jesus till “en ny Mo­se”. Men från hans ansikte lyser ett ännu starkare ljus fram, nådens och sanningens ljus. Ock­så Elia fick möta Gud på Sinai berg, i ljudet av en sakta susning.  

    Men inte bara Mose och Elia fick se. Profeten Daniel säger att “alla som nått insikt skall lysa som himlavalvet och stråla som stjärnorna”. Vishetens bok säger att “de rättfärdiga, vars död sågs som olycka, skall flamma upp och flyga fram som gnistor i halm.” Vi känner igen det i helgonen, särskilt i martyrerna.

    Det Markus berättar om förklaringsberget “förklaras” av hela Skriften och öppnar våra ögo­n för hur Guds eviga plan lyser in i den mänskliga världen och histo­rien. Människans inre blick öpp­nas genom att läsa och lyssna till Guds ord. Så växer vår kallelse fram. “Ni är världens ljus”, säger Jesus till sina lärjungar.  

     Vår moder kyrkan låter oss höra detta i början av fastetiden, en tid som symboli­serar jordetiden, vår stund på jorden, med dess mödor och pröv­ning­ar. Ljuset lyser för att vi inte ska fångas av mörkret och förlora hoppet. Vi läser inte för att drömma oss bort, men för att stärkas i tron och bli seende.

     Markus har i det föregående kapitlet berättat hur Petrus har bekänt honom som Messi­as, men försökt få honom att undvika sitt lidande. Han får en sträng förmaning. Hans för­slag är människotan­kar. Det är då Jesus börjar un­der­visa sina lärjungar om att ta sitt kors, förneka sig själva och följa ho­nom. Men innan de går vidare förs de och vi upp på förkla­rings­berget. För att vi skall bli seende och bestå provet.

     Därför behöver vi läsa Guds ord. Benedictus ger sina bröder en bok att läsa under fas­tan, det var en bok ur bibeln. I företalet till regeln säger han: “Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud”, men bifogar också hjälpmedlet: “låt oss med vidöppna öron lyssna till vad Guds röst manar oss”.

I Skrifterna förstår vi vad det betyder att Jesus samtalar med Mose och Elia. Han full­bordar allt som är förberett i det gamla förbundet. Mycket är obegripligt utan Kristus, inte minst Ab­­rahams offer, som vi hörde om i första läsningen. I Abrahams beredskap att offra den son “han har kär” får vi en antydan om den himmelske Faderns gåva och offer av sin “äls­kade son”.

Både Mose och Elia togs båda direkt upp i him­len. Men Jesus gör något mera. Han lyftes inte bara upp över mörker och död. Han går in i mörkret och ner i döden för att över­vinna båda. Där­för är lju­set från hans ansikte star­ka­re än det som lyste från Mose ansikte, när denne kom ner från Sinai berg. Paulus säger att strålglansen från Mose ansikte inte har någon härlig­het, när den jämförs med den härlighet som lyser från Kristi ansik­te. Vi får se det lju­set när det är som mörkast, när påskljuset tänds I natten och “själva mörkret är ljus”.  

Gång på gång lär oss fäderna: ”Inte o­medelbart efter övergång­en av Röda havet får Israels barn gå in i fäder­neslan­det, och ännu kan de inte segervisst triumfera över att fien­der­na är borta, ty ännu återstår öknens ödslighet, ännu ligger fiender i försåt efter vägen.”

     Cassianus berättar om den som vill äga hjärtats renhet, men utan att ålägga sig vak­sam­­het. Han beskriver den som talar om tålamod, men själv inte står ut med att lida o­rätt.

En erfaren väg­ledare på efterföljelsens väg, Tho­mas a Kempis, säger: ”Du kan inte und­komma korset vart du än flyr, ty vart du än kommer, bär du alltid dig själv med dig. Om du bär lidandet mot­strä­vigt, gör du det till en börda för dig och du gör det tyngre för dig själv och ändå måste du bära det. Om du kastar av dig ett kors, fin­ner du utan tvivel ett annat och kanske ett ännu tyngre.” 

  Ändå är det inte något asketiskt program. Vi är kallade att följa Kristus. Det är inte en kallel­se för de redan starka. ”Kom till mig ni alla som är tyngda av bördor”, säger Jesus, ”ta på er mitt ok och lär av mig som har milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”.

  Thomas a Kempis talar om prövningarna så att man anar förklaringsberget. ”Den män­niska som plågats på många sätt är inte u­tan tröst, ty hon märker att ur hennes lidanden växer det fram rika frukter. När hon frivilligt underkastar sig det, förvandlas varje lidandes bör­da till tro på den gudom­liga trösten. Den som bär sitt lidande för Kristi skull har funnit para­diset på jor­den.” Insikten ges ofta när vi blir stilla, läser och hör.

  Benedictus talar om motgångar och orättvisor som skall bäras med tålamod, men blir samtidigt nästan triumferande i rösten: ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.” Han citerar ur det kapitel i Romar­bre­vet som vi hörde ett stycke av i and­ra läsningen. “Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?”  

 Den som läser under bön tuggar i sig löftet: ”Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlig­hetens väg.” Den ödmjuke får smaka trösten, för­smaken av det högsta goda. Det som inte kan beskrivas eller uttryc­kas i ord, men som lyste fram på förklaringsberget.

Varje eukaristi tar oss upp på förklaringsberget. Vi går fram till altaret som lär­jungarna gick upp på förklaringsberget. Eukaristin är både offer och närvaro. Vår Herres prövning i Getsemane och offer på korset är förvandlad. Redan korset lyser och upplyser vårt mör­ker.

I slutbö­nen tackar vi för att vi ”redan här på jorden i Kristi kropp och blod får en försmak av himlens här­lighet”.

 Amen.