Kortpredikan

– Est Gr C:12,14-16,23-25 Ps 138:1-3,7c-8 Matt 7:7-12 –

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öpp­­nas.” En intensiv uppmaning till bön.

Uppmaningen följs av ett enormt löfte om bönhörelse. ”Den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bul­tar skall dörren öppnas.”

Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda bland judarna som kunde vädja för sitt folk när det hotades av för­intelse, men att själv ta till orda inför kungen var förenat med livsfara.

Därför vänder hon sig först till Gud: ”Hjälp mig som är ensam och inte har någon annan än dig, Herre”. Hon ”på­minner” Gud om hur han har utvalt detta folk före alla andra folk.

När Jesus uppmanar sina lärjungar att be ”påminner” han dem om att en far inte vägrar att ge sitt barn vad det be­hö­ver och ber om. ”Skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?”

Varför denna intensiva uppmaning till bön? Gud vet ju redan vad vi be­höver. Är bön något mera än vad bed­jaren hittills har tänkt sig?

Paulus säger att de troende inte vet hur de skall be innan de eg­na or­den tystnar och An­den ber i henne.

Bönen blir en luttring och en ”framkallningsprocess” som blottlägger män­­niskans totala beroen­de av Gud – och därmed hennes obe­grän­sa­de möj­ligheter till bönesvar.

Nybörjaren får de bönesvar hon behö­ver. När bedjaren växer till tycks Gud ofta drö­ja med svaren. Han vill ge henne nå­got mera och större. Bedjaren skall växa till och själv förvand­las till stör­re likhet med sin Her­re.  

Den heliga eukaristin firas i bönens form. Eukaristin är både bön och bönesvar. Bönesvaret, den heliga kommunionen, förvand­lar kommuni­kan­ten till honom som vi tar emot.

Uppmaningen till bön är Herrens sätt att dra människan till sig för att förvandla henne.

När bönen helt uppfyller hjärtat är också bedjaren förvand­lad.