1 Mos 9:8-15 Ps 25:4-9 1 Pet 3:18-22  Mark 1:12-15

Fastetiden, en väg till glädje och en hjälp att övervinna synden

Fastetiden kan verka kärv och allvarlig, men det är en väg till glädje. Detta år hör vi evan­gelisten Markus kort och koncentrerat berätta om Jesu frestelse i öknen och hur han se­dan förkunnar evangeliet i Galileen. Dessförinnan har han berättat om Jesu dop i Jor­dan, där Anden kommer över Jesus som en duva. Det är Anden som driver Jesus ut i ök­nen där han under 40 dagar prövas av Satan. Markus skriver kortfattat, men varje ord är fyllt med innehåll. ”Öknen” är den symboliska platsen för väntan och förberedelse. Mose och Elia fastade i 40 dagar. Det är i öknen som Israels folk prövades i 40 år, men de flesta be­stod inte pro­vet. Markus berättar inte, som Matteus och Lukas, hur Jesus prövades, men vi får små tecken på att han bestod provet. De vilda djuren, som han levde med, ger en skymt av det rike som profeten hade talat om, där ”var­gen bor med lam­met och pan­tern ligger vid killingens sida”. Att änglar betjänade honom antyder att en ny och him­melsk tillvaro är på väg att växa fram.

    Det är detta nya, framsprunget ur Jesu seger över Satan, som Jesus sedan förkunnar i Galileen med sin korta predikan: ”Tiden är inne. Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet”. Det är med samma ”budskap” som Markus inledde sitt evange­lium: ”Här bör­jar glädjebu­det om Jesus Kristus, Guds son”. De femton första verserna i första kapitlet blir en pro­log till hela hans evangelium. Han berättar också om Johannes Döparen. Med bil­der­na av dopet och av frestelsen blir prologen en ikon, en triptyk av Döparen, omgiven av Jesu dop och frestelsen, inramad av just ordet ”ev­an­ge­­lium, glädjebu­det”.

    Vi får höra detta i upptakten till fastetiden, som är ”inramad” och präglad av glädje. Vi hör­de det på askonsdagen, där en bysantinsk bön talade om Fastans saliga tid som upp­ma­nar oss att ”jubla i glädje, frigjorda från ljumhet och tröghet”. Också Benedictus kapitel om fastan talar om glädje, mer än i något annat kapitel i hela regeln. Trots att kapitlet sam­tidigt talar om ”bön under tårar, hjärtats förkrosselse och försakelse”. Det offer brodern bär fram utöver det vanliga skall ske ”frivilligt i den helige Andes glädje”. Den som disci­plinerar sin kropp kan ”med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken”. Fasteti­den är inramad och präglad av glädje.

    Fastetiden tydliggör våra mänskliga villkor, när vi vågar se dem i ansiktet. Villkoren är bist­ra, men genomlyses av glädje när de träffas av ljuset från Kristus, som drivit Satan och mörkret på flykten. Hedonismen, den hållning som har njutning och välmående som det högsta i livet, blundar gärna för de bistra villkoren. Den har lätt att saluföra sina varor, njut­ning, ära och makt, men slutar i tomhet. Till en viss gräns bekräftas det av erfarenheten. Människan vet att hon behöver utö­va ett visst mått av stränghet mot den egna kroppen för att förbli i frihet och glädje. Jesus ställer det på sin spets: ”Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta”, eller i en något mil­da­re form: ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade”. Ock­så en så allvarlig rit som utdel­andet av askan är eftersökt av de troende.

    Ett skäl till fastetidens glädje är att den uppriktige känner igen sig i dess tal om frestel­ser, prövningar och lidande. Ingen kan förneka att sådant tillhör de mänskliga villkoren, trots alla tekniska, medicinska och vetenskapliga framsteg. Pås­kens jubel över upp­stån­­delsen förutsätter ett annat mått av tro.

    Allt som berättas om Jesus gäller också dem som genom dopet tillhör honom. ”Det går lärjungen som hans mästare.” Samme Ande som drev ut Jesus i öknen driver Jesu lär­jung­ar att ta upp kampen mel­lan ”anden och köttet”, som aposteln uttrycker det. Men nu med Jesu hjälp. ”Han lärde oss att övervinna synden”, skall vi snart sjunga vid altaret. ”Vi har en överstepräst”, säger Heb­reer­bre­vet, ”som har prövats (frestats) på alla sätt och varit som vi men utan synd”. Han segrade för att vi skulle bestå i prövningen.

Ordet för fresta har en tvåfaldig betydelse. Dels frestelse att synda. Men ordet betyder också prövning för att bestå i en kallelse eller en uppgift. Det tydligaste exemplet är Jesu prövning i Getsemane, där han ber: ”Ta denna bägare ifrån mig. ”Men”, tillägger han, ”inte som jag vill, utan som du vill”. Han prövas till det yttersta, men överlåter sig åt Faderns vilja. Prövningen var verklig. Att Jesus också är Guds Son gör honom inte mindre mänsk­lig. I Get­se­mane upprepar han bönen tre gång­er innan kampen är över. Men allt sker för vår skull, för att vi skall få hjälp i frestel­sens och pröv­ning­ens stund.

    Människan har svårt att bevara den andliga späns­ten. Hon fångas lätt av tröghet och ljumhet. Goda föresatser glöms bort. Ova­nor smy­ger sig in och får makt över henne. Fas­te­tiden ger hjälp att ta ut kursen på nytt, att börja om där ova­nor fått grepp om oss, att återupp­täcka glädjen i att göra det goda och att följa Kristus. Och att inte behöva stå en­sam, utan få göra det i gemen­skap med hela kyrkan.

    Det första rådet i kampen mot synden är att upptäcka och våga se frestelsen som fres­telse. Och där­med upp­täcka sin värdig­het som människa. Att vi inte är hjälplösa offer för påverkan och infall. Att hjärtat inte behöver bli en tummelplats för allt möjligt skräp. Att sortera bort och ”stänga ner”, att undvika den på­verkan som för vilse. 

    Det andra rådet är att avvisa frestelsen. ”Gå din väg, Satan”, säger Jesus enligt Mat­te­us. Att med viljan ta avstånd från det onda. Att frestas är ingen synd. Så länge männi­skan håller fast vid den goda viljan är hen­nes hjärta rent, även om frestelserna dansar för ögo­nen och tröttar ut kroppen. Synd blir det först när hon samtycker till frestelsen. Tum­regeln är att avvisa frestelsen redan ”vid porten”, innan den slinker in i hjärtat. Släpper vi in den blir kampen läng­re och svårare. Förhandla inte med frestelsen! Bli inte förvånad, men låt dig inte heller gripas av rädsla och klenmod. Underskatta inte den kraft du bär inom dig!

”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob. ”Allt förmår jag ge­nom honom som ger mig kraft”, säger Paulus. ”Ingen kan förföras av djä­vu­len om han inte frivil­ligt överlämnar sig åt honom”, säger Cassianus. Det är egentli­gen ett privilegium att få del­ta i Kristi befrielsekamp av världen.

    Det tredje och viktigaste har vi redan sagt. Lita på Guds hjälp! Du som har valt att stå under Kristi ledning och beskydd. Vi upptäcker hans hjäl­p genom bönen, den ivriga och uthålliga bönen. Den som frestas uppmanas att gripa tag i bönens vapen och inte släppa det vapnet förrän frestelsen vikit undan. Psaltarpsalmen 91 dyker ofta upp i fastetidens liturgi. I klostren ber man den varje kväll. Den talar inte bara om olika slags prövningar och strider, utan lika mycket om Guds beskydd och hjälp: ”Din tillflykt är Herren, du har gjort den Högste till ditt värn. Ing­et ont skall drabba dig”.

    ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över er förmåga: när han sänder pröv­ning­en visar han er också en utväg, så att ni kommer ige­nom den”, säger aposteln. Inte heller gri­pas av förtvivlan om man fallit, utan genast resa sig, ödmjuka sig och fortsätta framåt, utan att någonsin miss­trösta om Guds barmhärtiga hjälp.

    Vi får räkna med änglarnas hjälp, de som också betjänade Jesus när han pröva­des.

    ”Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går.”

    Amen.