– Hos 2:14b, 15b, 19-20  Upp 19:1, 5-9a  Luk 10:38-42 –

”Hon förmådde mest, ty hon älskade mest.”

Så säger Gregorius den store om den heliga Scholastica, den helige Benedic­tus syster, när hon med sin bön drar ner ett skyfall från himlen, vilket tvingar hennes bror att fortsätta deras andliga samtal hela natten. Brodern blir först förskräckt men sväljer förtreten och bejakar hennes djärva initiativ.

Hur nådde Scholastica dit? Hur når vi dit? Till den kärlekens djär­v­het som får glädja sig åt ett rikt gensvar? (kollektbönen)

Scholastica hade i sitt liv låtit sig föras ut i ”öknen”, det asketiskt kärva och avskilda. Men redan profeten avslöjar vad som är me­ningen med ”öknen”. I öknen ville Gud tala ”ljuvligt med henne”.

Profeten kallar det ”trolovning”. Det är förberedelsen till hjärtats innersta läng­tan, själens förening med sin Herre och brudgum, det som bibelns sista bok kallar ”Lammets bröllops­mål­tid”.

Det går inte att smita förbi denna ”öken”. Ingen når kontemplativ in­sik­t utan kamp mot lasterna i alla dess former. Ändå är askes och kamp inte målet.

Maria i Betania hade intuitivt förstått det. Hon satt vid Jesu fötter och lyss­nade till hans ord. En bild för den ”kontemplativa” kallelsen, som på olika sätt är allas kallelse.

Marta blockerades av sin irritation och av sina bekymmer. Trots att hon genom sin gästfrihet gör det goda.

De monastiska fäderna prisar Martas gästfrihet, men ser i hen­nes irritation och bekymmer en skymt av de laster som inte får styra och blockera sikten.

Men de visste också att kampen mot lasterna inte var något självändamål. Ma­­ria hade förstått det och valt ”det bästa”.

Denna insikt måste fort­sätta att locka oss, som ”den första kärleken” gjorde, när den en gång fick oss att välja väg.   

Scholastica lät sig ledas av denna kärlek. Hennes bror hade lärt henne att ”ingenting föredra framför kärleken till Kristus”. Hon visste kärleken förmår allt.

”Hon förmådde mest, ty hon älskade mest.”

Kyrkan påminner oss om det i varje eukaristi: ”Saliga de som är blivit kallade till Lam­mets måltid.”