– Jes 42:5-10 Ps 96:1-6,9-10 Matt 4:13-17 –

Ansgar var benediktinmunk i Corbie i Frankrike, men skicka­des till Corvey i Westfalen vid den tid på 800-talet när kris­tendomen började nå Norden.

Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor framgång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skul­­le dröja flera sekler innan de frö som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ansgar dog som ärkebiskop i Ham­burg-Bremen 865.

Han var både apostel och munk – till det yttre apostel, till det in­re munk. Han sökte ensamheten, han fick sin näring av Guds ord, inte minst psal­taren, han levde i botgöring och läng­tan efter före­ning­en med Gud, i inten­siv efterföljelse av Kristus.

Han längtade efter martyrkronan, vilket han fått löfte om redan som ung. När han mot slutet av sitt liv tvivlade på detta löfte fick han höra en röst säga: ”Tro därför fullt och fast, och tvivla aldrig, ty Gud skall ge­nom sin nåd göra två saker, förlåta dig dina syn­der, som du oroar dig över, och uppfylla allt som Han har lovat. När Ansgar hört dessa tröst­ande ord, tröstade han också sig själv”.

Rimbert, hans efterföljare på biskopsstolen, skrev hans biogra­fi. ”Ans­gar var nämligen martyr, därför att världen var korsfäst för honom och han för världen. Han var martyr, därför att han mitt bland djävulens fres­­tel­ser, köttets lockelser, hedniska för­följare och kristna vedersakare alltid förblev oförskräckt, orubb­lig och oövervinnelig. Han var martyr (or­­det betyder vittne), därför att han alltid var ett vitt­ne om Guds ord och Kris­ti namn”.

Apostel och munk. Den ena kallelsen försvagade inte den andra. Båda levdes till fullo och kunde därför samverka.