– Heb 10:32-39 Ps 37:3-6,23-24,39-40  Mark 4:26-34 –

”Ge inte upp er frimodighet.”

Hebreerbrevet påminner sina läsare hur det var ”förr”, när de nyss ha­de blivit ”upplysta”. Författaren syftar på dopet, som kallades ”upplys­ning”. Dopet sker i tro, som ger kunskap och klarsyn. I början kun­de de utstå mycket och hade sin glädje i det. De visste att de ägde ”nå­got bätt­­re”.

Nu har tiden gått. Trons första entusiastiska skede är över. Det är lätt att glömma och fångas av trög­het och upp­givenhet.

Det behöver alltså inte förvåna oss. Men det behövs tålamod, som krä­ver mera än häftiga och kortvariga insatser. Herren vill prö­va om vi verk­ligen älskar ho­nom och vill följa honom, också ”över tid”.

Benedictus summerar det i beskrivningen av klosterlivet: ”Så vill vi al­d­rig dra oss undan hans undervisning utan hålla fast vid hans lära intill döden i klostret och genom tåla­mod dela Kristi lidanden, så att vi också får del i hans rike”.

En första medicin är att be om frimodig uthållig­het. ”Ge mig på nytt en frimodig ande”. Det är andra sidan av bönen om ett rent hjärta.

Redan bönen om frimodighet är ofta förenat med en upptäckt. Någon hör min bön. ”Om han faller, störtar han inte till marken”. Bönen sker i tro. ”Min rättfär­dige skall leva genom sin tro.” Genom tålamod tar sam­tidigt män­niskan sin själ i besittning. Missmodet öppnade för främman­de makter.

Jesu liknelse om den ”självväxande” säden har samma innebörd. Den som genom bönen sått sin säd upptäcker att något sker. ”Säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden grö­da”.

Tålamod och uthållighet skapar inga rubriker. Det är icke-glamorösa dyg­der. De liknar senapskornet. Men det oansenliga kornet ”blir större än alla örter och him­lens fåglar kan bygga bo i dess skugga”.

Den ut­hållige upptäcker nå­dens kraft. Frimodighet är en gåva som är oss gi­ven och som ges på nytt när vi ber om den.

Med hjälp av Guds ord läser vi oss ur missmodet och i den heliga eu­ka­­ristin tar vi emot kraften.

”Ge inte upp er frimodighet.”