– Heb 6:10-20 Ps 111:1-2,4-5,9, 10c Mark 2:23-28 –

Hebreerbrevet är skrivet till dem som är på väg att förlora hop­pet.

De får en ”stark uppmuntran”. De påminns om Guds löfte till Ab­ra­ham. Löftet förstärks dessutom av en ed. Genom ”två orubb­­li­ga utfästelser” ville han visa hur fast Guds löfte till Abraham var, att välsigna honom och göra hans ätt talrik.

Det löftet gäller för alla som tar sin tillflykt till ”det hopp som ligger framför dem”.

De resignerade tankarna kan hota och skrämma, men egen­t­ligen saknar de kraft.

Hoppet däremot ger ”outsäglig glädje, tillförsikt, sin­nesnärvaro, lugn tankeverksamhet”.

Vägledarna uppmanar oss att nonchalera fienden och i stället tänka på det som hör Herren till, och alltid låta själen glädja sig i hoppet. Helgonen vittnar om det i praktiken. – Är du bedrövad, läs om helgonen!

Paulus säger att uthållighet skapar fasthet och fast­heten hopp. Tålamod och uthållighet behövs för att inte för­lora vad Gud har lovat.  

Det kan bli en kamp. Hoppet ges inte som ett ”färdigt” paket. Kyr­kan kallar hoppet en dygd, en gudomlig dygd. Endast Gud kan ge hoppets gåva. Samtidigt är varje dygd något att öva sig i och ta i be­sittning.

Men kampen är inget självända­mål. Liksom sabbaten är den till för människans skull.

Hoppet befriar från halvhet och vacklande tvivel, från missmod och upp­givenhet. Genom hoppet tar vi vår frihet i besittning.

Hebreerbrevet kallar hoppet ”vår själs ankare”. Det når ”innanför förhänget, dit Jesus öppnade vägen för oss då han blev överste­präst för evigt, en sådan som Melkisedek”.

Eukaristin stärker oss i hoppet. Varje bön likaså.