1 Sam 3:3b-10,19  Ps 40:2,4ab,7-10  1 Kor 6:13c-15,17-20 Joh 1:35-42

En hisnande väg

Den som läser den nyutgivna Katolsk studiebibel[1] kan göra en upptäckt. Denna bi­bel­­ut­gåva är försedd med rikliga upplysningar om hur katolsk tradition har förstått olika bi­bel­ställen. Den hänvisar till katekes och kyrkofäder. Den som gör sig lite möda att läsa upp­­­täcker hur rik han/hon är. Hisnande rik. En bra medicin mot missmo­diga tankar.

    Samma storhet och rikedom ser vi i dagens läsningar. Vi skymtar människans väg, den hisnande väg som Gud har berett för henne. Vi hörde i evangeliet hur två av Johannes Döparens lärjungar hittade den. De hör Johannes vittnesbörd om Jesus och följer ho­nom. De stannar hos honom den dagen och får en första undervisning för en lång resa. Också den unge pojken Samuel fick ta sina första steg på en väg som gjorde honom till profet och tjänare för Guds folk. I andra läsningen ger aposteln de kristna i Ko­rint fortsatt under­visning för den väg de redan slagit in på. Kroppen kan förnedras, men de får veta hur den i stället kan förhärliga Gud. Samma hisnande resa och väg. Men vi börjar med den unge Samuel.

    Han ligger och sover i templet, ett stycke från prästen Eli. Samuel hade överläm­nats av sin mor Hanna till Her­rens tjänst. Prästen Eli blev som en far för honom. Nu hör han i mör­k­ret en röst som ropar på honom. Han skyndar till Eli: ”Du ropade på mig”. Eli skickar ho­nom tillbaka: ”Jag har inte ropat, min son. Gå tillbaka och lägg dig”. Detta upp­repas ytter­ligare en gång. Tred­je gången förstår Eli att det är Herren som ropar på Samu­el. Och han ger honom rådet att nästa gång svara: ”Tala, Herre, din tjänare hör”. Först nu kan Samuel börja lyssna och själv våga känna igen Herrens röst.

    Också vi behöver vägledning för att känna igen Herrens röst. Det är kyrkans uppgift. Det är uppgiften för föräldrar och lärare, för ka­teketer, präster och de överordnade i klostret. He­la kyrkans tro, hennes liturgi och själavårdserfarenhet, hennes under­visning och kate­kes, till exem­pel noterna i Katolsk studiebibel, vill öppna våra öron för den sanne Herren, så att vi lär oss känna igen den gode Her­dens röst och kan skil­ja hans röst från andra rös­ter och tankegångar som vill fånga och påverka oss. Utan kyrkans vägledning är männi­skan utlämnad åt infall, giss­ningar eller fals­ka läror.

    En sådan vägledning hörde vi i evangeliet, när Johannes Döparen pekar på Jesus och säger: ”Där är Guds lamm”. Genom Johannes ord får de sina sinnen öppnade. Brodern i klostret uppmanas att uppenbara sina tankar för sin andlige fader. Samuel behövdeElis vägledning. Ändå skickas Samuel tillbaka till nattens mörker. Ensam får han lära sig lyssna till Herrens röst och budskap.

    Nu hade förvisso Samuel en särskild uppgift, som inte är allas. Ändå är hans exem­pel lärorikt för alla. Varje människa har en unik och personlig väg att gå, som bara hon själv kan lyssna fram. Därför uppmanar oss evangeliet att gå in i vår kammare, i vårt hjär­tas innersta, stänga dörren för allt yttre larm, och inte bara tala, utan också lyssna, lyss­na med hjärtats öra. Vi känner igen uttrycket från inledningen till Benedictus regel: ”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och böj ditt hjärtas öra”. I människans in­nersta finns det vi kallar samvetet: ”människans hemligas­te cent­rum och helgedom, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd”.

Men samvetet är inte suveränt och ”ensamt”. Samvetet måste fostras och formas efter Guds och Kyrkans tro och bud. Samvete betyder att ”samveta”, att ”veta det samma” (som Gud). Också en profet som den heliga Birgitta lade fram sina uppen­ba­relser för sin själa­sör­jares prövning. Det ersätter inte det egna samvetets röst och til­lämpning. Tvärtom når sam­vetet först då sin egen fullkomning.

Det ser vi ett exempel på i andra läsningen, där aposteln Paulus undervisar de nykrist­na i Korint om kroppen. De var förmodligen påverkade av gnostiska tankar, som nedvärde­rade kroppen som något utan betydelse för det andliga livet. Därför spelade det ingen roll vad man gjorde med den. I vår tid kan ”kroppsförakt” finnas samtidigt som men ägnar sig åt ”kroppsdyrkan” och överdriven omsorg att ”må bra”, men då gäller det bara kroppen, dess fysik och dess psyke. Aposteln öppnar korinthiernas ö­gon för att människan också är ande. Också kroppen är ska­pad av Gud och genom dopet har hon gjorts till en lem i Kristi upp­ståndna och förhärligade kropp. Kroppen är upphöjd till ett tempel för den helige Ande. Otukt och kropp­s­förakt blir därför att vanhelga något heligt. Likaså att bli slav under krop­pens begär. ”För­härliga Gud med er kropp”, säger aposteln. Därför går Paulus ”hårt åt sin kropp” och mun­ken bestämmer, enligt regeln, inte längre själv över sin kropp. Samuel var från början gi­ven åt Gud. Vi ser det tydligast hos hel­gonen, som ofta blev hårt prövade, också genom kroppsliga svagheter, men vars kroppar ändå lyste av något som var starka­re. Kyrkan har därför också vårdat och vördat deras reliker. Mitt i denna undervisning om kroppen lyser hemligheten fram. Aposteln säger: ”Den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom”.  

    ”Jag skall lägga min lag i deras bröst och i deras hjär­tan skall jag skriva den”, säger Her­­ren genom profeten. I det nya för­bun­det skriver inte Gud på tavlor av sten, utan på tavlor av kött och blod. ”Varför avgör ni inte själ­va vad som är rätt?” frågar Jesus. Den inre rösten står inte i motsättning till kyrkans röst, även om det ibland kan upple­vas så. Också fienden tränger sig in i människans inre för att förvirra hennes tankar. Därför bör de inners­ta tankarna, inte minst i början på lär­jungens vä­g, läggas fram för den andlige fa­dern eller modern. För att avslöja och berö­va de onda tan­kar­na deras makt, för att lära oss att skilja mellan andarna. Denna ödmjuka öppenhet är inte till för att hindra den inre växten och friheten, utan för att befräm­ja den. Kyrkan vill inte fostra människor som bara apar efter, som inte vågar tänka eller handla på eget an­svar. Herren söker vårt innersta an- och gen­svar, efter vår över­låtelse åt hans vilja och uni­ka plan med våra liv.

Det är med min frihet jag ber: ”Ske din vilja”. Lärjungen säger som Samuel: ”Tala, Her­re! Din tjänare hör”, eller med en an­nan profet: ”Här är jag, sänd mig”. Hilarius, som vi fi­rade i veckan, säger: ”Därför att vi är fria kan vi ta emot Guds gåva, och detta är mening­en med vår frihet”. Dialogen mellan männi­skans innersta och Guds vilja gör hjärtat till ett tem­pel för den helige Ande. Hjärtat blir platsen för samma liturgi som vi firar nu, i lyssnande till Guds ord och överlåtelse åt honom. Han i oss, vi i honom. Det är vad som sker i den heli­ga kommunionen.

Så värdefull är människan. Kristus har ”köpt” oss med sitt dyr­bara blod. För att vi skall ge både kropp och själ tillbaka och ”Gud blir för­härligad i allt” på vår hisnande väg till målet. Därför bekänner vi vår tro och firar den heliga eukaristin.

Amen.

---

[1] Katolsk studiebibel. Nya Testamentet ur Bibel 2000 med katolska kommentarer. Veritas Förlag 2020.