– 1 Joh 2:3-11 Ps 96:1-3,5b-6  Luk 2:22-35 –

Evangelisten Lukas vet att Anden är med i allt som händer So­nen.

Det är Anden som kom över jung­frun. Anden leder Symeon till templet och öppnar hans ögon: ”mi­na ögon har skå­dat frälsning­en”.

An­den upplyser Sy­meon om att bar­net skall ”bli till fall eller upp­rättelse för många och väcka strid”, att det skall gå ett svärd ge­nom Marias själ så att ”mångas innersta tan­kar skall kom­ma i dagen”.

Johannes berättar om Andens verk i den tro­ende. Det är Anden som får människan att förbli i lju­set. Den som ”ha­tar sin bro­­­der” har släckt Anden och fångas av mörkret.

Men ljuset är starkare och ”den som bevarar hans ord” låter ”Guds kärlek nå sin fullhet”.

Det är An­den som gör det gamla budet ”nytt”. An­den gör boksta­ven levande. Kristi ord är Ande och liv.

Guds kärlek är in­gjuten i de troendes hjärtan genom An­den. ”Den som äls­kar sin broder förblir i ljuset.”

Vi firar jul, men behöver både påsken och pingsten, så att den som föddes i krubban föds i vå­ra hjärtan.

”Mörkret viker och det san­na ljuset lyser redan.” Det är trons viss­het. Den vissheten gäller oberoende av vad våra sinnen kan iakt­ta. När mör­kret tar över är det människan som låtit sig dras över på mör­k­rets sida.

”Kom du mitt ljus och upplys mitt mörker.”

­