Apg 6:8-10; 7:54-60  Matt 10:17-22

Frihetens sötma

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. I förstone tycks martyriet störa julens frid och glädje. Men det är tvärtom och vi behöver påminnas om det var­je år.

    Rapporterna om vår tids martyrier är samstämmiga. Kyrkan har aldrig fått känna på ett så utbrett hat som i den inne­varande tiden. Men martyrerna är vittnen om den frihet som vår nyfödde Befriare ger i arv åt si­na barn.

    Befriad från rädsla vittnar Stefanos. Ingen kan hävda sig mot visdomen och anden i det han säger, men hans vittnesbörd möts av ursinne. De kan inte ac­cep­tera Stefanos ord om att Jesus står på Guds högra sida. De släpar ho­nom ut ur staden för att stena honom. Men inte ens detta ursinne kan beröva Ste­fanos hans inre frihet. Han står på vakt vid sitt hjärtas port och släpper inte in rädslan. I stäl­let lö­nar han ont med gott. Han besva­rar deras ursin­ne med förbön: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”.

Stefanos ser mönstret redan i Gamla Förbundet när han vittnar inför Stora Rådet. Mo­se blev först avvisad och fick sedan stå ut med ett stän­digt knotande av sitt folk. Några gång­er med rent uppror. Även om det var på gränsen höll han ut. Josef såldes av sina brö­der, men löna­de dem med ge­nerositet och förlåtelse. Profeterna fick ofta plikta med livet. Ibland klagar de, men fortsätter att vittna om sanningen. Jesus själv måste ofta vittna om obe­hagliga san­ningar: ”Jag har kommit i min faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kom­mer nå­gon i sitt eget namn, så tar ni emot ho­nom”. Det Stefa­nos säger kan inte ha va­rit lätt att höra: ”Styvnackade är ni, oomskur­na till hjär­ta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den helige Ande.” 

Varför detta motstånd? Varför föredrar människan mörkret framför ljuset? Den naiva tron på människans godhet lämnar oss i sticket. Vad är ateismens svar på lidandet och ond­skan i världen?

Gud sätter inte punkt, inte ens inför det ursinniga hatet. Frihetens källa sinar inte, me­dan ilska och ursinne tröttar ut. Den korsfäste resignerar inte. Han ger sitt liv. Han ber för sina bödlar och överlämnar sin ande. Han uppstår från de döda och sän­der Paulus och apostlarna tillbaka till det folk som korsfäst honom. Och ut i den värld som ständigt tycks avvi­sa honom.

I Stefanos liv upprepas detta mönster. Kyrkofadern Fulgentius av Ruspe säger att det är kärleken i Stefanos som gör ho­nom omöjlig att besegra. Kärlek är den kraftfulla och rätt in­riktade viljan, vilket också är en beskrivning av vad sann frihet är.  

Stefanos är varken överlägsen eller un­danglidande. Krop­pen kan de stena. De tror att de kan beröva honom livet, men det finns inget liv att beröva, ty det har han lämnat till sin Herre. Vi hörde det om den lille Samuel: ”Så länge han lever, skall han vara given åt Her­ren”. Stefanos för­e­nar sitt liv med Kristi överlå­telse och offer. Vi gör det i varje mässa, när vi förenar oss med Kristi oblodiga offer på alta­ret.

Att de troende så lätt blir nedslagna och missmodiga beror på att de har lämnat ifrån sig friheten. Det i sin tur påverkar synförmågan. Redan den som irriteras ser dåligt. Stefanos däremot ser vem som har makten. Han ser barnet, på vars axlar herradömet vilar. Mörkret får inte makt över den befriade.

Inte heller låter han sig ockuperas av bedrövelse, bitterhet eller hämndlystnad. Av rent hjärta ber han för sina bödlar. Och öppnar därmed vägen för deras egen räddning. Ett av vittnena till stenan­det hette Saulus. Fulgentius säger att Pauli omvän­delse skedde under medverkan av Stefanos förböner. Paulus behöver inte bli förlägen ö­ver ha bejakat Stefa­nos död. Stefanos gläder sig över gemenskapen med Paulus, ty kär­leken gläder sig i bå­da. Det är den sanna frihetens makt och hemlighet, Kristi herravälde och kärlekens triumf.

Friheten är inte heller feg och anpasslig, den är omutlig och bekänner också an­stötliga sanningar. Den vet att endast sanningen befriar. När Kristus förkunnat sanningen för män­niskorna och de avvisar honom, då vänder han inte ryggen till dem, u­tan breder ut sina armar på korset för att omfamna alla, för att ge sitt liv för alla, för att dra alla till sig. Ste­fanos och martyrerna följer i hans spår. Martyrerna avgör kyrkans framtid.  

Även om det inte handlar om ett blodigt marty­rium, så finns det dagligen möjlighet att följa i deras fotspår. De första munkarna kände igen sin kallelse i martyrer­nas. Tålamod i motgångar och orätt­vi­sor är ett slags oblodigt martyrium. Detta ”vita” martyrium är inte mindre värt. Kanske me­­ra. Inte som något krampaktigt, ännu mindre med ett snett le­en­de.

De flesta måste gå igenom en lång kamp för att erövra glädjen i tålamodet. Det bety­der äkta sorg och ånger över att den egna vreden eller begäret får styra. Det är en kamp. Den som flyr den kampen lagrar bitterhet i sitt inre och riskerar evig bitterhet. Men sor­gens tå­rar över lasterna är star­kare. ”Saliga de som sörjer, de skall bli trösta­de.” Den sorgen häm­tar ny kraft i frihetens källa, det nyfödda bar­net i krubban och den korsfästes kropp och blod på altaret. En konstnär har också i den korsfästes ögon sett skymten av ett leen­de.

Vi dricker hans glädje i den eukaristiska kalken, som är frihetens bägare. Profeten sä­ger: ”Du smörjer mitt huvud med olja”, det är frihetens och gläd­jens olja. Tjänarna vid bröl­lopet i Kana lydde befall­ning­en och fyllde krukor­na ”till bräd­den”.

När det go­da blir en vana och dyg­den en lust, anar vi försma­ken till frihetens eviga söt­ma.

Amen.