Befriade till frihet!

Vi hörde i natt om den stora befrielsen. Vi hörde att Frälsaren är född, han som kom­mit för att befria oss från våra verkliga fiender, synden, döden och djävulen. Barnet som föds blev en käm­pe, en befriare. För att ge människan tillbaka hennes förlorade fri­het. Det är vad Gud gjorde med Israels när Gud befriade dem ur slaveriet i Egyp­ten, eller från fångenskapen i Babylonien. En liknande befrielse skedde år 1945 när det Europa som var förslavat av ett omänskligt tyranni fick höra att de allierade hade landstigit på Frankri­kes kust. Soldaterna hälsades med jubel. De ocku­perade tog emot sina befriare. Frälsaren, vars födelse vi firar, är en Befriare.

    Johannes, vars evangelium vi hört, använder inte det uttrycket. Han talar om Ordet som lyser i mörkret och att mörkret inte har fått makt över ljuset. Det gäller också den frihet som är julens gå­va. Den går djupare och sträcker sig längre än det vi oftast kal­lar frihet. Det är frihet från människans verkliga fiender.

    För många känns denna frihet inte alls, allra minst under julen som för många är en svår högtid. I år har det speciella skäl, men den frihet vi talar om låter sig inte hind­­ras ens av Corona. Frihetens bud­skap ljuder fortfarande. Johan­nes talar om ”nåd och åter nåd”. Vi kan lika gärna säga ’frihet och åter frihet’. Men då förstår vi att det är en frihet som ligger djupare och är större än vad vi direkt kan känna och erfara med våra sinnen. Trots att ju­lens fest är konkret och påtaglig för sinnena – ock­så ateisten kan ju förundras och ’känna’ en slags befrielse av Händels Messias eller Bachs juloratori­um. Ändå förblir frihetens insida dold.

    Kan barnet i krubban ge frihet? Det är vad den kristna tron be­känner och vitt­nar om. Teolo­gerna har svårt att förklara det. ”Att Gud blev människa, är ett mysterium som är svårare än något annat att fatta”, säger en teolog. Några betvivlar Kristi san­na mänsklighet. Man tän­ker att han bara lik­nade en människa, men egent­ligen var en ”för­klädd Gud”. Då reduceras tron till saga och myt. Vacker kanske, men inte sann och verklig. Eller också för­nekas hans gu­domlig­het och Kristus förminskas till en män­­niska, låt vara den äd­laste och högsta. Sådana teo­loger mumlar om Jesus som den störste av profeter, men förne­kar egentli­gen kyr­kans tro på Kristus som ”sann Gud av sann Gud”.

    Evangelisten Johannes bekänner både att ”Ordet var Gud” och att ”Ordet blev män­niska”. Men han fortsätter också: ”Åt dem som tog emot honom gav han makten (rätten) att bli Guds barn”. Avsikten med att Gud blev människa är att människan skall bli Guds barn. Att hon skall befrias. Det är julens saliga utbyte. Det är också vä­gen till tro. En­dast den som följer Jesus förstår i hjärtat vem han är. Guds Son blir människo­son, för att göra oss ge oss samme Fader som han hade. Med honom vå­gar vi säga: Fader vår… Han blir fattig för att göra oss rika. Han antog det som är vårt: vårt slaveri under möda, sorg, smärta, ensam­het och död, för att ge oss det som är hans: glädje, kraft, frihet, ge­men­skap, och gudom­ligt liv. Vi är be­friade. Kristus har köpt oss fria.

    Ett namn på julen är ”Den nya födelsen”, nova nativitas. Vi kunde också kalla julen ’den nya friheten’. Vi får den i det heliga dopet. Den döpte har fått frihetens källa ut­grävd i sitt innersta. Vi ser det hos helgonen, tydligast hos mar­tyrerna. Ingenting kun­de beröva dem denna frihet. De har blivit föd­da ”inte av blod, inte av krop­pens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud”.

    Men inte alla döpta har låtit det leda till fullbordad frihet. Vi hörde det i Johannes­evangeliets dova ton. ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” Det gäller inte främst de tyd­liga förnekar­na, de som ”larmar mot Herren och hans Kristus”. Det kan gälla de troen­de, även om de aktar sig för grova synder och går i mässan varje söndag. De märker inte när de låter sig berövas sin fri­het. De känner varken sig själva eller sin Befriare. Annat tar över. Det är här som Paulus varnar för missbruk av friheten. Så sker när onda tankar tillåts ockupera hjär­tat. Främmande makter tar över, ockuperar och förslavar. Johannes vittnade om Befri­aren: ”vi såg hans härlig­het, en härlighet som den ende sonen får av sin fa­der, och han var fylld av nåd och sanning”. Julens saliga utbyte är att fyllas av hans nåd och sanning. Av den sanning som befriar och av den nåd som ger kraft att låta sig befrias.   

    Det är en daglig kamp, vilket inte borde förvåna den som gått i tjänst hon den Be­friare som fick kämpa ända till döds. Redan när den onda tanken dyker upp måste den avvisas. De kristne måste vara sitt eget hjärtas portvakt. Det må sedan gälla be­gär, upprörd­het och vrede eller bedrövelse och missmod. Det är ockupationsmak­ter som försöker beröva oss friheten. Har de främmande makter­na släppts in i hjärtat får ingenting vara vikti­gare än att på nytt återvinna den förlorade friheten. Det är i den kampen som vi inser att vi inte kan befria oss själva. Men Herren vill inte befria oss utan vår egen samverkan. Det är efter en sådan kamp som den troende säger: ’Du förde mig ut i frihet, du förde mig ut på rymlig plats, ty du älskar mig, du vill mig’.

    De får ana och smaka hans härlighet. De kan ta emot allt som hän­der, vad det än är, och upp­täcker att det ingår i Guds vilja och plan. Också vad de inte förstår eller vad de tidi­gare ville fly ifrån. Ordet som blivit kött, vår Befriare, lyfter oss inte ur det till synes omöjli­ga, men tar det i sin tjänst och för­vandlar det. Hjärtat vidgar sig, säger den helige Benedictus. Hjärtat vidgar sig för hans befriande närvaro och herravälde, det rike som inte har något slut. På­ven Leo förmanar den kristne i sin jul­predi­kan: ”Glöm inte din värdig­het!”. Han kunde ha sagt: ’Glöm inte din frihet!’

    Julens saliga utbyte. Han som är smord med glädjens och frihetens olja låter sin frihet växa fram i människans innersta och föda henne på nytt till Guds barns saliga frihet.

    Amen.