– Jer 23:5-8 Ps 72:2,12-13,18-19 Matt 1:18-24 –

Profeten Jeremia var samtida med kung Sidkia, den siste ättlingen av Davids dynasti. Hans namn be­tyder: ”Jahve är min rättfärdighet”, men Sidkia levde inte upp till sitt namn. I stället var han svag och eftergiven.

Profeten utlovar en rättfärdig avkomling till David som skall mot­svara nam­net. ”Detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdig­het”.

Långt senare skall aposteln Paulus förklara det: ”Kristus har blivit vår rätt­färdig­het”. Han gör oss rättfär­diga ge­nom att förlåta oss våra syn­der.

Men mer än så. Han ger oss sin rättfärdighet genom att ge sitt liv, sig själv åt oss. Han ger oss kraft att leva rättfärdigt.

Hur det är möjligt ser vi hos Josef, som kallas rättfärdig. Han hade inte ba­ra förstått lagens bokstav. Han hade också anat dess insida. När Jo­sef får veta att hans trolova­de är havande hade han kunnat utkräva sin rätt och få henne dömd. Otrohet bland trolovade sågs som äk­ten­skaps­brott.

I stället vill han upplösa trolovningen ”i tysthet”, utan skandal eller dom. Josefs av­sikt är osjälv­isk. Han vill inte dra van­ära över henne.

Gud har valt en medar­be­tare som är beredd för sin uppgift, att vittna om en stör­re rätt­fär­dighet, en rättfärdighet som samtidigt är barmhärtig. 

Josef får hjälp från höjden. En ängel talar till honom i drömmen. Ängeln förklarar ”att barnet i henne har blivit till genom helig ande” och Josef ly­der ängelns be­­­fallning. Han låter sig använ­das som redskap och ”för­de hem sin tro­lo­va­de”.

Därmed förde han ock­så hem sitt eget livs gåva och kallelse. Hur myc­ket Josef förstod får vi inte veta. Han handlade i tro.

Matteus förklarar rättfärdigheten med ett annat profetord, Imma­nuel – Gud med oss. Gud ger oss genom Jesus del av sig själv, för att vi skall få del av Guds rättfärdighet.  

I den heliga eukaristin tar vi emot och ”för hem” bå­de gåvan och kallel­sen, den källa ur vilken det rätt­färdiga livet rinner fram och växer till.