– 1 Mos 49:2,8-10 Ps 72:2-4b,7,8,17 Matt 1:1-17 –

Under de sju dagarna fram till jul låter kyrkan oss höra allt vad evan­ge­listerna berättar om tiden närmast Jesu födelse. Idag och i morgon ur Mat­teus. Resten av veckan ur Lu­kas. 

Matteus vän­der sig först till en judisk läsekrets. I sin släkttavla börjar han med Ab­ra­ham, trons fader för det utvalda fol­ket. Han var väl­­sig­nad, för att välsig­nel­sen i sin tur skulle nå alla folk. Det skymtar fram när Rut och Rachav nämns, vilka inte var av israelisk släkt.

När Matteus kommer till Jakobs söner är det Juda som får fö­ra löftet vidare. Från 500-talet f. Kr. kallas folket helt enkelt för ”ju­darna”. 

Varför just Juda? Beror det på att Juda er­bjöd sig som fånge i Benja­mins ställe, när Josef prövade sina bröder i Egypten? Han gjorde bot för att ha sålt sin broder och erbjöd nu sitt liv för sina bröder (1 Mos 44).

Juda beskrivs som ett lejon. Spiran skall inte vika från ho­nom. I versen efter står det: ”Han tvät­tar sin klädnad i dru­­vornas blod”.

Vem kunde bättre än Juda vara en profetia om den som skul­le kom­ma?

Planens judiska rötter når fram till ”Josef, Marias man”. Det står inte att Jesus var Josefs son. I stället säger Matteus: ”av henne föddes Jesus som kallas Kristus”.

Släktforskning kan fascinera. Människan lär känna sina rötter. Ännu me­ra fascinerande är det när Gud går in i judafolkets historia för att frälsa och helga det.

Detta skall i sin tur sprida sig och omfatta hela männi­skosläktet. Matte­us slu­tar sitt evangelium med Jesu befall­ning till sina tolv apostlar att ”göra al­­la folk till lär­jungar”.

Planen förs vidare i dem som tror på och följer Jesus. Judas ”hand skall vara på hans fienders nacke”. Våra fiender är lasterna, begär, missmod, upprördhet etcetera.

I den heliga eukaristin, där Marias son, lejo­net av Juda, ger sitt liv för och till sina bröder, ges kraft att besegra de andliga fienderna. Aposteln säger: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”.