– Upp 22:1-7 Ps 95:1-7  Luk 21:34-36 –

”De skall se hans ansikte.”

På kyrkoårets sista dag får vi detta löfte, hämtat ur bibelns avslut­ande kapitel. Bilderna hämtas ur berättelsen om paradiset i ett av bibelns första kapitel. Livets träd är omflutet av floden med livets vatten. Han som skapat allt ur intet, skall till slut återställa allt och göra allting nytt.

Ljuset har besegrat mörkret. Men ljuset kommer inte från någon lampa, inte ens från solens ljus. ”Herren Gud skall lysa över dem”. De ”upplysta” skall bli ”seende”. ”De skall se Guds ansik­te.”

Löftet var redan givet i den sjätte saligprisningen: ”Saliga de ren­hjärta­de, de skall se Gud”. Löftet skulle få sin början redan här i livet.   

Denna ”upplysning” började med Maria. Hon sjunger: ”Han har sett till sin tjänarinnas ringhet”. Då kunde hon så småningom också se vem hon givit livet, både i barnet och i den korsfäste.

Förutsättningen var hennes ödmjukhet.

Det vi kan göra för att växa i ödmjukhet hör vi i evangeliet: ”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omått­lighet och dryc­kenskap och livets bekymmer”. 

Löftena kunna ej svika. De är redan på väg att infrias, tydligast i den heliga eukaristin, som firas inför ”Guds och Lammets tron”.

”De skall se hans ansikte.”