Kortpredikan S. Pius X, påve
– Hes 37:1-14 Ps107:2-9 Matt 22:34-40 –
Ännu en grandios profetia.
Profeten får se de förtorkade och döda benen, som skall få liv och ande. En bild för att Israels folk skall hämtas hem ur sin förskingring och upp ur sina gravar, skapas på nytt.
Gud genomför inte sin nyskapelse ensam. Han skapade oss utan vår medverkan, men när han nyskapar oss gör han människan till sin medarbetare. Gud låter sin Ande förmedlas genom profeten. Gud gör sig beroende av människans lyssnande och lydnad.
När profeten har profeterat, förstår han att det är Herren som verkar genom honom. ”Ni skall erfara att jag, Herren, har talat det och att jag också har fullbordat det”.
Kärleksbudet är inte ett opersonligt påbud som människan åläggs att följa. Att älska med hjärta, själ och förstånd är att befrias från sitt falska jag och upptäcka hur Gud fullbordar sitt verk och låter en ny människa växa fram.
Som påve (1903-1914) verkade Pius X enligt valspråket: ”förnya allt i Kristus”. Han visste genom aposteln att Gud hade sammanfattat, nyskapat, förnyat och fullbordat allt i Kristus (Ef 1:10).
Han bekämpade liberal teologi (modernism), reformerade liturgin och den liturgiska sången. Han uppmanade till flitigt bruk av de heliga sakramenten.
Som profeten blev påven tjänare åt Guds vilja att samla sitt folk och ge det liv.
Den som vågar se verkligheten, också långt inne i kyrkan, säger: ”Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute”.
Den lydige och ödmjuke tjänaren får löftet: ”Ni skall erfara att jag, Herren, har talat det och att jag också har fullbordat det”.