– 2 Pet 1:16-19 Ps 97:1-2,5-6,9 Matt 17:1-9 –

Lärjungarna togs av Jesus med upp på ett högt berg. Evan­ge­lis­ten sä­ger att ”de var ensamma”. Är det inte självklart att man är ensam på ett högt berg, eller rymmer det något mera?

I grottan i Subiaco ”levde Benedictus ensam med sig själv un­der den Högstes ögon”. Vid den högtidliga professen i lördags hörde vi om den monastiska avskild­he­ten.

I sitt andra brev uppmanar oss Petrus att ”lita på profetorden”. Orden blir som en ”lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och mor­­gon­stjärnan går upp i era hjär­tan”. En bild för lectio divina, läsning av det gudomliga ordet.

Att vara ”ensam” i denna mening är att vara på väg att bli den man är i Guds ögon. Som när ett foto framkallas i ett mörkt rum.

Benedictus säger i företalet till sin regel: ”Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud och med vidöpp­na öron lyss­­na till vad Guds röst manar oss till”.

Männi­skan hör för att se. Ser för att höra. Nåden söker oss ge­nom våra sinnen.

Att betrakta en ikon är ett avskilt möte. Betrak­ta­­ren ser den heli­ga bil­den, men blir själv sedd av den person som bil­den fram­ställer. Blicken följer betraktaren, även när den­ne rör sig i rum­met, också när han går vil­se.

Petrus blev sedd inte bara på berget, utan också när han var på väg att sjunka i djupet eller när han förnekat.

Bönen måste vara sann. I ”ensamheten” passar bara ”sanning av hjär­tat”. Inte som ett krav. Det är de ”förskräckta” lärjungarna som Jesus rör vid och reser upp.

Människosonens röst kallar på människan, hans blick söker hen­ne. För att förvandla henne till den hon är i Guds ögon.

I den heliga eukaristin förs kyrkan upp på Förklaringsber­get. Där är hon ensam inför den Ende, ostörd av bländverk och illusioner – för att höra, se och för­vand­­­­­las.