– 2 Kor 4:7-15 Ps 126 Matt 20:20-28 –

Jakob och Johannes vet ännu inte att de har sin skatt i lerkärl. De hör inte det för­mätna i deras mors frå­ga om de förnämsta platser­na. De kän­­ner ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende.

Ändå bejakar Jesus deras beredskap att dricka lidan­dets bä­­­gare. Han tar emot deras föresats, trots att deras iver än­nu var oerfa­ren och hög­mo­dig.

Paulus förklarar varför skatten finns i svaga lerkärl. Lärjungens väg bör­­­jar inte med uppståndelse och ära. Att imponeras av sådant kräver ingen tro.

Vägen börjar i ”Galileen”, i tro på den Jesus som förkunnade och kal­lade till efterföljelse och lidande. Allt han sade och gjorde kunde bort­förklaras. Korset var anstötligt. Det kan bara tas emot i tro. Som upp­stån­den visade han sig bara för sina lär­jungar. ”Jag tror, därför talar jag.” Också i prövningen.     

Den kristnes liv är fyllt av svag­het och utsatt för motstånd, yttre och in­re. Men lerkärlet rymmer en skatt.

”Den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.”  Vi vet det teoretiskt, men det tar tid innan lärjung­en förstår det i hjärtat. För de flesta tar det tid att bli ödmjuk.

När insikten om svagheten växer, när vi frestas av uppgivenhet, behö­ver fri­mo­dighe­ten få stöd. Utan att svagheten trollas bort.

Apostelns ord är ett kärvt bröd, men det förmedlar kraft och frimodig­het: ”Rådvill, men inte rådlös, för­följd men inte övergiven, sla­gen till mar­­­ken men inte för­lorad.”

Kallel­sen till helighet är oerhörd: ”Jesu liv skall bli synligt i min kropp”, säger aposteln.

Inte för min, utan för kyrkans skull: ”Allt sker för er skull” säger aposteln till de troende, ”för att nåden skall nå allt fler och väcka en överflödan­de tacksamhet till Guds ära”.

”Rådvill, men inte rådlös, för­följd men inte övergiven, sla­gen till mar­­ken men inte för­lorad.”