– Mika 6:1-4,6-8 Ps 50:5-6,8-9,16b-17,21,23 Matt 12:38-42 –

”Mitt folk, vad har jag gjort mot dig?”

När folket brutit för­bundet frågar Gud retoriskt hur han har be­tung­at sitt folk, han som be­friade dem ur träldoms­huset i Egypten och ledde dem ge­nom ök­nen? Vi känner igen frågan från långfre­dagsliturgin. Den korsfäste frågar sitt folk: ”Vad har jag gjort mot dig?”

I evangeliet kräver folket ett tecken av Jesus. Han hänvisar till ”Jo­na-teck­net”, profetian om honom själv och hans påsk.  

Folket i Nineve lyssnade till Jonas predikan och Söderns drott­ning lyssnade till Salomos vishet, men här är vad som är förmer än både Jonas förkunnel­se och Salomos vishet.

Jona-tecknet firas och lyfts upp i varje eukaristi. ”Din död förkun­nar vi och din uppståndelse bekänner vi”.

Det ställer samma fråga till oss varje gång vi vänt oss bort. ”Mitt folk, vad har jag gjort mot dig?”

Också den som avlagt benediktinska löften, det vi kallar pro­fess, ställs inför den frågan. Predikanten fick göra det denna dag för 45 år sedan.

Guds förebrående fråga ger tunga skäl till själv­rannsakan. Mun­ken tvingas att ta sin tillflykt till just profes­sen, som inte bara är ett löfte, utan lika mycket en bön: ”Ta emot mig, Herre, efter ditt ord, så får jag leva och låt mig inte komma på skam med mitt hopp”.

Vad Gud begär av oss samlar profeten Mika i en kort mening: ”att du gör vad rätt är och bemödar dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud”.

Det tvingar oss att ta vår tillflykt till Jona-tecknet, där vi förenar våra liv och vår profess med Kristi offer.

Och på nytt upptäcker att tecknet förvandlas till eukaristi, det är tacksägelse.