Vish 12:13,16-19 Ps 86:5-6,9-10,15-16a Rom 8:26-27 Matt 13:24-43

Var stilla för Herren och förbida honom

Dagens andra läsning står som ett bortglömt litet syskon mellan den lärorika läsningen ur Vishetens bok och det dramatiska evangeliet. Två korta verser ur Paulus brev till romarna. Aposteln suckar och säger: ”Vi vet inte hur vår bön egentligen bör vara”. Det är den högt begå­vade och mycket erfarne Paulus som säger det, han som kunde få trons fiender på knä och vars prövningar i det kristna livet var större än de flesta andras. Han visste inte hur hans bön skulle vara! Men han visste att han inte visste.

    I de föregående verserna har han talat om att också de kristna delar skapelsens suc­kan och födslovåndor, trots att de fått Anden som gåva. Det är inte en suck i störs­ta allmänhet över livets vedermödor. Aposteln har nyss vittnat om att lidanden inget bety­der mot den härlig­het som han hoppas på. Men hop­pet sträcker sig ju mot det man inte kan se. Som om det väldiga hoppet gör honom ännu mera medveten om vad han ännu saknar.

    Hela åttonde kapitlet i Romarbrevet handlar om hur Anden fullbordar Kristi verk i den troende. Detta tillämpar han nu på bönen. ”Anden stöder oss i vår svaghet”. Men han vitt­nar inte om stora böneupplevelser. Tvärtom säger han: ”Vi vet inte hur vår bön egent­ligen bör vara”.

    Vi känner igen frågan i lärjungarnas bön till Jesus: ”Herre, lär oss att bedja”. Det är då han lär dem Fader vår. Han lägger böneord i lärjungarnas mun. Det är så vi lär oss att be. Vi får ord lagda i vår mun. Fader vår, Var hälsad Maria, morgon- och aftonbön, bordsbön, korstecken, litanior, psalmer och hymner. De döpta lär sig bönens ord och språk. Som när det lilla barnet en gång lärde sig tala genom att härma sina föräldrars ord och steg för steg lärde sig att for­mulera egna ord. Kyrkan är vår moder och hon lägger de heliga orden i si­na barns mun. Språket är rikt och vackert. Det vidgar vår trånga horisont och låter oss se in i den yttersta verkligheten. Där finns helgonens böner, de som ständigt talade med Gud och delar med sig till sina småsyskon i den katolska familjen. Kyrkans förnämsta bön är den heliga liturgin, med kul­men i den heliga eukaristin, vars ord och melodier långsamt sjunker in i den troendes hjärta och förenar henne med alla heliga som bett och sjungit samma liturgi och bett sam­ma böner.  

    En särskild roll spelar psaltaren, som vi sjunger i varje eukaristi, men främst i kyrkans ti­de­gärd. I klostret är psaltaren det dagliga brödet, men Kyrkan uppmanar alla troende att ta hjälp av psaltaren på det sätt som är möjligt. Psaltaren är Guds ord, in­spirerade av den helige Ande. Dessa ord gör de troende till sina personliga ord. När de ges till­baka till Gud i bön återvänder de inte fåfängt.

    För Paulus var allt detta självklart. Ändå säger han att han inte vet hur hans bön egentli­gen skall vara. Nu talar aposteln teologi, men vi kan närma oss hans budskap med hjälp av vår erfa­renhet. Även om bedjaren har lärt sig bönens ABC och troget håller ut i detta kommer tider då bö­nen blir allt svårare. Orden tycks tomma, fadda och intetsägande. All tidigare glädje, kraft och iver tycks borta.  

    Det är i sådana situationer det finns skäl att lyssna till Paulus. Han vill föra bedjaren ett avgörande steg vida­re. Eller göra honom/henne medveten om bönens hisnande storhet och löften. Han säger att Anden stöder oss i vår svaghet och vädjar för oss med rop utan ord. Anden vädjar för oss! Och han gör det i oss! Den helige Ande har varje kristen fått som gåva i dop och konfirma­tion. I samma brev har aposteln sagt att Anden är ingjuten i våra hjärtan. Vår kropp är ett tempel för den heli­ge Ande, säger han i ett annat brev. Hela Treenigheten har tagit sin boning i de troendes hjärtan. Men det har de flesta av oss inte förstått eller tagit till sig i hela i hela sin bredd, sitt djup och sin höjd.

    Det är då Anden måste tillgripa denna märkliga metod att göra de ”egna” böneorden tomma. Av­sikten är att få bedjaren att börja lyssna och låta Anden förvandla bönen, ja bli den som ber i bedjaren. Det, i sin tur, har med självkännedom att göra. Bed­jaren känner ännu inte sig själv. Ofta känner hon inte sin synd, men framför allt känner hon inte vad Gud vill med henne och vad han vill ge henne. Gud känner oss bättre än vi känner oss själva. Gud ut­fors­kar våra hjärtan, sade aposteln. Han vet vem som tagit sin boning i den troende. Nu vill han ge bedjaren bätt­re insikt om sig själv och som i ett mörkrum framkalla den nya människan i henne, den som föddes i dopet och som fanns i begynnelsen hos Gud. Det är samma mönster som i Kristi påsk, genom mörker till ljus.

    Det är vad Benedictus fick erfara i sin grotta där han var ensam med sig själv inför Guds ansikte. Många skyggar för denna avskildhet, men det är porten till en ny erfarenhet och ett nytt liv, med början i bönen. Det hela låter kanske avancerat, men det är något mycket enkelt.

    Att vara stilla inför Guds ansikte och låta hans Ande utföra sitt verk. Aposteln säger att Anden vädjar för oss med rop utan ord. ”Djup ropar till djup”, sjunger psaltaren. Anden väd­jar för de heliga i de heliga så som Gud vill! Att låta de egna orden tystna och bara va­ra stilla. Paradoxen är att bönen, trots all ofrånkom­lig möda, till slut visar sig vara en ren gåva.  

    Om denna stilla och skenbart passiva förväntan leder till att bedjaren blir distraherad och börjar tänka på annat kan hon lugnt använda en formu­lerad kort bön. Kanske en bön om överlåtelse. Om att Guds vilja skall ske, inte min egen. Men sedan åter­vän­da till tyst­naden. Inte vänta sig upplevelser, men hoppas i stillhet på den utlovade hjälpen och gå­van.

    ”Var stilla för Herren och förbida honom.”

    Amen.