– Hosea 11:1-4, 8c-9 Ps 80:2ac,3b,15-16 Matt 10:7-15 –

Förhållandet mellan Gud och hans folk är en kärleks­his­toria. ”När Israel var ung, fick jag honom kär.” Den första kärleken.

Men tiden går, kärleken får konkurrenter och svalnar. ”Ju mer de har blivit kallade, dess mer har de dragit sig undan. De fram­bär offer åt Baalerna.”

Det är också kyrkans och de troendes historia. Vem hade trott att de prästerliga övergreppen kunde ske? Men det finns på närma­re håll. Vem trodde att det skulle finnas så mycket tröghet, van­kel­mod och ren ovilja i det egna hjärtat?

Men hos Gud är kärleken evig. När hans rättfärdighet ser män­ni­skans bortvändhet återger profeten en slags vånda i Gudo­mens in­re, beskriven med mänskliga ord och bilder. ”Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar… med vrede vill jag ej kom­ma.”

Guds väsen är kärlek. Han vill inte komma med vrede. Det är människan som tvingar ho­nom till det, med ett slags inre mot­stånd från hans innersta. ”Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar.”

När en människa går förlorad är det enbart hos henne som an­svaret ligger, trots att det beskrivs som en Guds dom.

Apostlarna sänds ut att förkunna himmelrikets närhet. Det har sin egen tyngd och behöver inte ”guld, silver eller koppar” som förstärkning. Att avvisa förkunnarna är att av­­visa den som sänt ut dem.   

Himmelriket är nära. Profeten låter Gud säga: ”Helig är jag bland er, och med vrede vill jag ej komma”.

Vi firar det i varje eukaristi. ”Jag sänkte mig ned till dem och gav dem föda.”