Kortpredikan
– Apg 25:13b-21 Ps 103:1-2,11-12,19-20b Joh 21:15-19 –
Paulus har yrkat på att få sin sak avgjord av kejsaren. Den rätten har han som romersk medborgare. Också en kristen får använda sig av rätten att få sin sak prövad i domstol, om rimliga skäl finns.
I Paulus fall fanns tunga skäl. Paulus hade fått höra av Herren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”. Paulus vet att det som händer honom ingår i en större plan. Kyrkans tyngdpunkt skulle flyttas från Jerusalem till Rom.
Också Petrus liv ingår i denna plan. Han får höra: ”När du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill”. Roms plats i Kyrkans liv bygger på de båda apostlafurstarnas martyrium på denna plats.
Guds plan efterfrågar apostlarnas överlåtelse åt och samverkan med Guds plan. Herren tycks ha tagit denna mänskliga risk. Kyrkans väg genom historien är långt ifrån alltid ren och uppbygglig, inte heller påvarnas.
Men i dialogen mellan Herren och Simon Petrus ser vi att det i grunden inte finns någon motsättning mellan person och ämbete, mellan personlig överlåtelse och apostoliskt ansvar för kyrkan.
Kyrkan tvekar inte att ständigt påminna om och själv bli påmind om hur Jesus förnyar sitt uppdrag också för den som svikit och förnekat.
Det som händer med Petrus är en spegel för varje kristen. Det förtroende lärjungen får förnyat efterfrågar hans kärlek, just det han får som gåva, även om det kostar honom livet.
Uppdraget och troheten är sammanvävda och förenade med svaret på Herrens fråga: ”Älskar du mig?”
Även om lärjungen på ett sätt inte själv ”vill”. ”En annan skall föra dig dit du inte vill.” ”Gud är ännu mer förutseende och angelägen om sitt folks frälsning och välgång än vad vi själva är.” (Cassianus)
Endast Guds helige Ande kan förena min vilja med hans, liksom Anden gör Sonens vilja till ett med Faderns.
”O du helige Ande kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”
