– Apg 16:22-34 Ps 138:1-3,7c-8 Joh 16:5-11 –

Paulus och Silas har pryglats och kastats i fängelse, i dess inner­sta ut­rymme, med benen fastlåsta i stocken. Vid mid­natt ber de och sjunger lovsånger till Gud, medan de andra fångarna hör på. De kunde sin Psal­­ta­re. De fick ord att klaga men än mer att sjunga om Guds väldiga gärningar.

Vad de sjunger om inträffar. Ett kraftigt jordskalv, dörrarna öpp­nas och bojorna faller av dem. Fångvaktaren kommer till tro och blir döpt med hela sin fa­milj. Han tvättar fångarnas sår efter piskrappen och låter du­ka ett bord i sin bostad i stor glädje.

I evangeliet är situationen den motsatta. Apostlarnas hjärtan är fyllda av förlamande sorg. De ställer inte ens några frågor längre. Trots att Jesus säger att det är för deras bästa som han lämnar dem. Han skall sända den Hjälpare, vars verk vi ser hos Paulus och Silas.

Hjälparen skall ”visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är”. Ordet ”visa” är ett starkt ord, som snarast betyder ”överbevi­sa, de­mon­strera”. Det är ingen logisk ”överbevisning”. Snarast en ”bevis­ning” i handling och genom märkliga gärningar.

Det är den ”överbevisningen” som gjorde att Paulus och Silas kun­de sjunga lovsånger i fängelsets mörker. Sorg och bedrö­velse hade för­lorat mak­ten över dem. Anden hade utfört sitt verk i deras hjär­tan.

Anden visar vad synd är. I Johannesevangeliet är ”synden” att inte tro på honom som Gud har sänt.

Anden visar vad rättfärdighet är: Guds befriande rättfärdighet. Jesus säger: ”Jag går till Fadern”. Genom sin uppståndelse och himmelsfärd bekräftar Anden att han är Faderns Son.

Anden visar vad dom är. ”Denna världens härskare är dömd.” Anden ger visshet om att Jesus har besegrat och fällt domen över den onde.

Mitt i nattens mörker sjöng Paulus och Silas lovsånger. De sjöng och tackade sig ur både mörker och bedrövelse.

I den heliga eukaristin sker något som är större än alla jordskalv. Bo­jorna faller av och Kyrkan sjunger ”lovsånger”.