Apg 1:15-17, 20-26 Ps 113:1-8 Joh 15:9-17

Aposteln Mattias utses i en helig samverkan mellan olika krafter. Petrus tar initiativet, inspirerad av Skriftens ord. De troende föreslår vem som skall utses. Alla ber att Gud skall visa vem han har utvalt. Så kastar de lott. Ingen kan säga att “min” kandidat vann.

Så bevaras enheten när ett problem uppstår på vägen. Kyrkan kan gå vidare i trohet mot den givna Traditionen. Vi ser det i Benedictus regel när en viktig fråga skall avgöras. Samma mysterium följer Kyrkan genom hela hennes historia. Traditionen, den heliga Skrift, kyrkans läroämbete och alla troendes samstämmighet, sensus fidelium, bidrar tillsammans, var och en på sitt sätt, till själarnas frälsning. 

En liknande dynamik märker vi när Jesus i sitt avskedstal uppmanar lärjungarna att “bli kvar” i hans kärlek. Avsikten är att deras glädje skall växa till och “bli fullkomlig”.

Därför skall de älska varandra. Vad som än händer måste de hålla fast vid detta bud, också när orätt sker och det behövs tålamod, eller en förmaning måste ges men utan upprördhet och vid rätt tillfälle.

Budet om att alltid älska varandra är ett bud. Människan behöver det för att inte trögheten skall ta över. Men “poängen” med budet är att de troende skall växa till och bli Jesu vänner, inte bara hans tjänare, som lyder i hopp om lön, ännu mindre slavar, som lyder av fruktan.

När de håller fast vid kärleken är det för att “förbli” i hans kärlek och föras in i tillvarons innersta och yttersta plan.

“Ni skall älska varandra” säger Jesus, “så som jag har älskat er”. 

Vi stiger in i den planen i den heliga eukaristin.