– Apg 12:24-13:5a Ps 67:2-3,5-6,8 Joh 12:44-50

”Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa.”

Lukas berättar hur Barnabas och Saul genom Andens ledning för Guds ord vidare från plats till plats.  

Jesus klargör i evangeliet varför detta ”ord” kan sprida sig. Det är Jesu ord de talar, och Jesus talar inte av sig själv. Fadern talar genom honom.

Därför har ordet kraft. Orden öppnar ögonen på den som lyssnar. Det uppen­barar vem Sonen är. ”Den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.”  Ordet för ut ur mörkret och in i ljuset.

Inte automatiskt. De som hör apostlarnas ord ställs i ett vägskäl. Valet får evi­ga följder. Att avvisa och inte ta emot Jesu ord är att avvisa både livet och lju­set. ”Det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen.”

Ordet har inte kommit för att döma, utan för att rädda. Den dom som Gud fäl­ler är en bekräftelse av människans eget val, när hon avisar Or­det eller inte tar vara på det.

Mycket i kyrkans evangelisation och handlingar skapar missförstånd, som kan och måste rättas till. Men allt avståndstagande beror inte på miss­förstånd.

Människan är i stånd att avvisa Guds ord. Det fasansfulla skälet till att hon gör det är att hon inte vill bejaka det, trots att hon förstått eller åt­minstone anat.

Denna ohyggli­ga sanning kan också formuleras så: Ingen går förlorad utan att hon själv vil­l det.

De fördömda skulle inte härda ut i det gudomliga ljuset. De fortsätter att häda och bekräftar för evigt vad de här har avvisat.

I skärselden, däremot, finns en längtan efter ljuset. Plågsam, men renande och hopp­full. Också det börjar redan nu.

Hoppet växer och styrks redan nu av Jesu ord: ”Ingen som tror på mig skall bli kvar i mörk­ret”.

I den heliga eukaristin stärks hoppet och förenas med kärleken, som är det evi­ga livet.