2 Mos 12:1-8,11-14 Ps 116:12-13,15-18 1 Kor 11:23-26  Joh 13:1-15

Hur det ovanliga kan stärka det vanliga

Genom Corona-viruset firar vi en ovanlig Stilla vecka och Påsk, men får samtidigt en påmin­nelse om vad var­je påsk handlar om. Viruset hemsökte oss under fastetiden och vi kunde höra en extra skär­pa i fasteti­dens budskap: ”Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till Her­ren er Gud”. Hur många har tagit det på allvar när farsoten är över?

    Men fastetiden har också en motivering: ”Vänd om, ty Herren är nådig och barm­här­­tig, tål­modig och stor i mildhet”. Om Guds barmhärtighet har vi hört otaliga gånger, men ändå fångas vi av trög­het och bekväm likgiltighet.

    Om vägen ut ur detta handlar Jesu ord till Petrus när denne inte vill få sina fötter tvättade: ”Om jag in­­te tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” Han tror ännu att han kan själv. Han kän­ner inte sig själv. Vi som har sett i facit vet att han skall förneka sin Herre. Tre gång­er. Hans fö­re­­sats räcker inte. Petrus går ut i natten och gråter. Den nat­ten är kanske den viktigaste i apostlafurs­tens liv. Han lär känna sin feghet och sin svag­het.

    Men Jesus har inte satt punkt för sin apostel. På uppstån­del­sens mor­gon sänder han en särskild hälsning till Petrus. Och när Jesus visar sig vid Ti­berias sjö får Petrus sitt uppdrag förnyat. Det är då han säger: ”Her­re, du vet allt,” med til­lägget, ”du vet att jag har dig kär.” Något har hänt med Petrus. Jesus hade sagt att han ”se­nare” skulle förstå fot­tvagningen. Nu tycks det ha skett. Nu vet han varför Jesus måste tvätta hans fötter, varför han måste dö och uppstå. Utan Jesus kan han ingenting göra. Med honom blir all­ting annorlun­da. I grunden blir allting möjligt.

Fottvagningen rymmer hela pås­kens hemlighet. Jesus böjer sig ner framför sina lärjungars föt­ter och tvättar dem. Gud ödmjukar sig för människan. Ända ner i hennes djupaste svag­het. Ur denna svaghet upp­står det nya.  

Människan har lättare att förstå buden, till exempel uppmaningen att tvätta varand­ras fötter, än att förstå påsken och nåden. Men bu­den frälser oss inte. Många tror det och kämpar på. Men det lyckas aldrig riktigt. Då skäms de, tappar modet och frestas att ge upp. Några för­söker ändra på eller mildra buden, men de för­blir ju vad de är. Ändå – hade det räckt med en klara bud, hade Jesus inte behövt dö och uppstå.

Något nytt kommer in i världen genom Kristi påsk. Je­sus instiftar ett ”nytt” förbund. Kyr­kan fi­rar detta ”nya” redan denna kväll. Hon vet att det är samlat i den heliga eukaristin. Fot­tvag­ning­en har av evangelisten Jo­hannes placerats på den plats där de tre andra evan­ge­listerna berättar om hur eukaris­tin instiftas. De två handlingar­na säger samma sak. ”Tvätta varandras fötter” rymmer samma upp­drag som ”Gör detta till min åminnelse”. Vår Herre be­tjä­nar oss i båda. När vi låter oss betjänas av honom kan vi tjä­na våra brö­der.

Något liknande gäller prästens uppdrag. Han kanske är ”duktig” och kan ”göra” mycket, men sitt ämbe­te har han fått som en gåva, en nå­degåva, som gör hans innersta likt sin Herre. Därför kan han handla som Kristi represen­tant, in per­sona Christi. Endast så kan han säga: ”Detta är min kropp”, och ”Dina synder är dig för­låtna”. Något nytt har kommit. Han förmed­lar det nya livet, dess nyskap­ande nåd.

    Eukaris­tin är källan till nåden. Präs­ten är satt att förvalta detta mysterium, att förmedla nåden och att förkunna den ”nya” lagen, kärleken. Pet­rus säger inte bara: ”du vet allt”. Han säger också: ”du vet att jag har dig kär”. Han måste ha anat att det var den kärleken som rann fram ur den korsfäs­tes sida på korset och var källan till den heliga eukaristin och till ett liv i samma kärlek. Därför kan den kallas det nya förbundets grundlag.

    Därför kan Kristus, förvånande för dem som mest hör ”stränga bud”, säga att hans ok är milt och hans börda lätt. ”Guds kärlek har in­gjutits i våra hjärtan genom att han gett oss den helige Ande.”

    Det är fullbordan av fastetidens tvåfaldi­ga budskap: ”Vänd om! Herren är nådig.” Varför kan inte Gud ta ett virus i sin tjänst för att mana oss till omvän­delse? Hans avsikt är alltid vårt allra bästa. Att öppna våra ögon och ge oss obegränsad tillgång till hans nyskapande nåd.

Amen.