– 1 Mos 12:1-4 Ps 16:1-2,5,7-11 Joh 17:20-26 –

Instängda i vår karantän bryter vi oss ändå ut och firar Bene­dic­tus´ påsk, hans övergång, lat.  tran­si­tus, till den fulla och him­melska verk­ligheten.

Gregorius den store berättar hur Benedictus lät sig föras till kyrkan där han tog emot kommunionen. Med lyfta händer, som Mose, stödd av si­na brö­der, överlämnade han sin ande.

Det kan han göra eftersom han som Abraham redan har brutit upp från land, släkt och hem. Ingenting binder ho­nom vid den­na värld.

Det är den friheten vi är kallade att vittna om när män­n­iskan in­te längre tycks har kontroll över tillva­ron.

Munkfadern ger vägledning för att hans bröder skall nå denna frihet. Vägledningen syftar inte bara, eller ens främst, till att gö­ra dem star­ka och mot­stånds­kraftiga. Benedictus vill framför allt lära dem att aldrig miss­trösta om Guds barm­här­tighet. 

Igår såg jag ett budskap av ledaren för den koptisk orto­doxa kyrkan, patriarken av Alexandria, Tawadros II, om den pågå­ende pandemin.

Han sade att den drabbat oss när människan tycks ha gjort sig själv till avgud och glömt att hon är en bräck­lig och dödlig ska­pelse. Dess existentiella budskap till männi­skorna är att återupptäcka den egna svaghe­ten.

Denna erfarenhet, säger han, kan för många leda till oro och fruktan. Men, och det är hans budskap, så behöver det inte gå, inte för den som erfar och ber om Guds barmhärtig­het. Patriarken ber: ”Ha barm­här­tighet med oss, o Gud, visa oss barmhärtig­het, i varje stund”.

Det lilla som krävs av oss är att be den bö­nen, ”i varje stund”. Bönen ger oss det den manar oss att be om.

Benedictus ger oss samma budskap, med sitt liv och sin regel. De verktyg han sätter i sina bröders och våra händer, sjuttiotre stycken, kul­minerar i den tröstande upp­ma­ning­en:

”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet.”