– Jer 17:5-10 Ps 1:1-4,6 Luk 16:19-31 –

Kan man lita på människor?

Det tycks rimligt och låter ”kristligt”, men både Skrift, Tradition och Kyr­kans er­farenhet varnar för det. Profeten säger att det vilar en förban­nel­se över ”den som förtröstar på männi­skor”. Vår ”gränslösa” kultur utgör dessutom en lukra­tiv marknad för självutnämnda vägledare.  

Många har blivit djupt besvikna genom en naiv tro på människans ”mo­raliska godhet”. Jeremia kallar hjärtat ”ett falskt och fördärvat ting. Vem kan förstå det?”

Det finns dessutom en lockelse i att anförtro sig åt den som verkar trovär­dig. Visheten var­nar. Anförtro dig inte åt någon utan att först ha prövat vederböran­de!   

Jeremia liknar den som förtröstar på människor vid ”en torr bus­ke på hedmar­ken”. En bister bild för den som fastnar i bittert människoförakt.

Mot det ställer profeten den människa som ”förtröstar på Herren”. Den­ne lik­nas vid ett träd ”planerat vid vatten”, vars löv aldrig vissnar och som bär frukt i rätt tid.

Indirekt säger profeten något stort om människan. Det är under hennes vär­dig­het att vägle­das av något mindre än sanningen. Både i trosfrågor och i det dag­liga livet.  

Evangeliet om den rike mannen och den fattige Lasaros landar i sam­ma väg­led­ning.

Det svar den rike mannen får av Abraham visar vad som gäller för alla: Lyssna till ”Mose och profeter­na”. Det är Guds ord, utlagt och tillämpat av hans heliga Kyrka. Som regel behövs också en pålitlig personlig vägledare.  

Munkarna läste Psaltaren för att stärkas i sin förtröstan. Första psal­men är en slags portal för hela Psaltaren: ”Salig är den som har sin lust i Herrens lag och tän­­ker på hans lag bå­de dag och natt”.

Det ger steg för steg klarsyn både i tron och i det dagliga umgänget med män­niskor.

Vi firar den heliga eukaristin av samma skäl, för att växa i förtrös­tan.

Vi inte bara får hjälp att förtrösta på Herren, vi får Herren till vår förtrös­tan och hans Ande som vägledare.