Finns det hopp för ekumeniken?

”Varken sol eller stjärnor visade sig på flera dygn, och stormen låg hårt på. Till slut förlorade vi allt hopp om räddning”.

En enda vers att predika över. Den beskriver läget för aposteln Paulus och hans medresenärer på väg till Rom. Aposteln hade vädjat till kejsaren och förs som fånge från Caesarea över Medelhavet. Storm blåser upp och skeppet är på väg att förlisa. De vräker lasten över bord, men skeppet fastnar på en sandbank och alla får ta sig i land på en ö som visar sig heta Mal­ta. Där tas de emot med stor vänlighet och generös gästfrihet. – Man kan förstå valet av text, eftersom det är på Malta som man förberett texterna för årets bönevecka.

    Den korta versen beskriver en situation där man 1. Inte ser klart. 2. Där hotande stormar ligger på. 3. Där allt hopp tycks vara ute.

    Är versen vald för att beskriva situationen i världen? Båtflyktingarna på Medelhavet? Eller beskriver den situationen i den kristna kyrkan i Västerlandet där man tycks ha förlorat både tro och hopp. Eller tänks den beskriva läget för ekumeniken? Vi väljer det sistnämnda.

    Ingen tycks se hur vägen till enhet ser ut, inte ens de senaste påvarna. Varken sol eller stjärnor tycks lysa på den ekumeniska himlen. Det fanns tider då ekumeniken präglades av ivrig entusiasm, styrd av eldsjälar, man kunde säga ”ekumeniska stjärnor”. Idag frågar sig några irriterat varför det går så trögt och vad vi väntar på. Andra upptäcker att gamla kontroversfrågor dyker upp igen, trots att man trodde att sådana frågar var teologiskt lösta. Andra plågas av att kristna kyrkor och enskilda kristna drar så olika slutsatser när nya frågor, inte minst etiska, dyker upp och tving­ar fram ställningstagande.   

    Samtidigt ligger stormen hårt på ”utifrån”. Regelbundna rapporter berättar om förföljelser av kristna runt om i världen. Antalet kristna martyrer har aldrig varit så stort som idag. Påven Franciskus påminner om att förföljarna inte frågar efter samfundstillhörighet. En slags ”blodets ekumenik”. Kyrkor bränns och skän­­das i tiotusental i europeiska kärnländer, men uppmärksammas knappast i svensk press. I vårt eget land förpassas tron långt ut i marginalerna av det offentliga livet. Ett tydligt ställningstagande i en etisk fråga, till exempel en ”regnbågsfråga”, kan hota både vänskaper och ställningen på arbetet, eller till de ansvariga på barnens dagis. Ett annat tecken är att sådana ställningstaganden inte längre utan vidare följer samfundsgränserna.

    Det finns knappast skäl att sörja över motstånd och hårda vindar. Jesus sade: ”Saliga är ni om ni förföljs för rättfärdighetens skull”. Däremot är det illa om det går som för Pauli med­rese­­närer på skeppet. De som förlorade allt hopp om räddning. Hoppas någon längre på syn­­­lig enhet mellan till exempel Katolska kyrkan och Svenska kyrkan? Det gjorde man för ett par de­­cennier sedan. Vad blir ekumenik utan hopp?

    Men vad är hoppet, vad bygger det på? Hebreerbrevet svarar: ”Tron”, ty ”tron är grunden för det vi hoppas på. Den ger oss visshet om det vi inte kan se”. Skulle det vikande hoppet i ekumeniken ha sin grund i en urvattning och relativisering av själva tron? Kanske utan att vi själva riktigt har märkt det. Skulle ”de troende” inte längre tro, i varje fall inte som en visshet om att tron är sann, det mest objektiva och verkligaste av allt, alltså något långt mer än en subjektiv övertygelse. Eku­­menikens tidiga eldsjälar, bå­de protestanter och katoliker, bröt ny mark och upptäckte både egna fördomar och skatter hos de andra. De kunde inte nöja sig med splittring­ens skandal. Men det skedde i vissheten om att ekumenik i grunden var en sanningsfråga.

    Är det dit vårt hopplösa läge i ekumeniken vill föra oss? Att ställa trons sanningsfråga på nytt? Då finns det, enligt predikantens mening, också hopp. Ty hos Kyrkans Herre finns ing­en splittring mellan sanningen och kärleken.

    Amen.