Femte söndagen i fastan

Jer 31:31-34 Heb 5:7-9 Joh 12:20-33

Ett nytt förbund

Tiden fram till påsk blir allt kortare. Vi märker det i dagens läsningar, där påsken redan är närvarande. Vår moder, kyrkan vill göra sina barn beredda.

Evangeliet hämtar en bild om Kristi påsk ur naturen. Vad som händer med vetekornet är en bild för Kristi död och uppståndelse. ”Om inte vetekornet faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn, men om det dör ger det rik skörd”. Naturen svarar på frågan varför Jesus måste dö. Påskens lag finns redan i skapelsen.

Jesus fortsätter direkt: samma lag gäller för hans lärjungar. Den som inte dör från sitt själviska jag och från egenviljan blir ett ensamt, sterilt korn, självcentreringens bittra och sterila frukt. Den stannar i sig själv och missar både sin nästa, Gud och därmed sitt djupaste jag. Jesus använder det starka ordet att ”hata sig själv”. Det betyder att allt annat blir mindre viktigt än det viktigaste. Benedictus säger: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus”.

Jesus talar öppet om sin inre oro. ”Min själ är fylld av oro.” Han frågar öppet om han skall be Fadern rädda honom undan denna stund. Det är den fjärde evangelistens sätt att tala om Getsemane. Här sker det inför allt folket, som hör en röst från himlen. Några tar det för åska, andra för en ängel. Jesus säger: ”Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas”. Påsken handlar om denna kosmiska tvekamp mellan Kristus och djävulens ondska. Jesus beskriver det som avgörande: ”Nu faller domen över denna världen”. Folket som hörde kan inte ha förstått djupet och höjden, men korset skymtar redan fram.

Jesus ger ett förunderligt och hisnande löfte: ”När jag blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig”. ”Upphöjelse” hos Johannes syftar både på korset, uppståndelsen och himmelsfärden. Från denna ”upphöjelse utgår en magnetisk kraft, den helige Ande, som drar alla till Kristus, han som är alltings begynnelse och ände, Alfa och Omega.

I den andra läsningen hör vi Hebreerbrevet tala om Getsemane. Jesus uppsänder med höga rop och tårar enträgna böner som kunde rädda honom från döden. Det är människan Jesus som vill leva och inte dö. Det står förvånande nog att han blev ”bönhörd”. Det blev han genom att ”han böjde sig under Faderns vilja”. Han tillade ju: ”ske inte min vilja, utan din”. Det var denna bön som blev hörd. Jesus lägger sin vilja i Faderns. Det står t.o.m. att ”han lärde sig lyda genom att lida”. Jesus är både människa och Guds Son. Han delade människans villkor och kan därför vara vår förebild i överlåtelse. Han är också Guds Son och därför bär hans överlåtelse frukt för alla som följer honom. När han upphöjts till himmelsk överstepräst bringar han evig frälsning åt alla som följer och lyder honom.

Allt detta hörde vi redan i första läsningen ur profeten Jeremia, men med helt andra ord. 600 år före Kristi påsk säger denna profet: ”Se dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Judas hus”. Redan uttrycket förvånar. Gud hade ju redan ingått förbund med sitt folk vid Sinai berg efter att genom väldiga tecken ha befriat det ur slaveriet i Egypten. Ändå talar profeten om ett nytt förbund. Det är något mer än att förnya och på nytt bekräfta förbundet från Sinai. Jeremia är den ende av samtliga profeter som använder detta uttryck. Hans ord om ett nytt förbud står som en slags höjdpunkt i hela Jeremias bok. Det skall dröja 600 år innan vi hör uttrycket igen. Lärjungarna gör det när de är samlade för den sista måltiden, kvällen före hans lidande. Jesus lyfter kalken och säger: ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er”. Vi hör det i varje eukaristi: ”Tag och drick härav alla, ty detta är mitt blods kalk, det nya och eviga förbundets blod”. Profeten Jeremias ord föregriper allt vad det gamla förbundet pekade fram emot. Samtidigt föregriper det den nya skapelsen, när tiden har lagt av sin slitna kappa och uppgått i evigheten.

Men detta firas här i tiden eftersom evigheten, Gud själv i hans evige Son, har gått in i tiden. Profeten beskriver vad som kännetecknar detta nya förbund, det han själv inte fick erfara, men profeterade om. Guds lag, hans heliga vilja, skall inte längre skrivas på tavlor av sten, utan i människors hjärtan. Aposteln Paulus hänvisar till det i andra brevet till korinthierna, där han säger att de troende själva liknar ett brev, ”utskrivet inte med bläck utan med den levande Gudens ande, inte på tavlor av sten utan i era hjärtan, på tavlor av kött och blod”. Enligt profeten blir följden att ingen längre skall behöva säga: ”Lär känna Herren”. De skall alla känna honom. De behöver inte ens någon lärare. Den inre smörjelsen, den helige Ande, skall undervisa dem om allt, säger Johannes i sitt brev.

Kristi påsk fullbordas av Anden, både i Kyrkans och lärjungens liv. Det nya förbundet skapar en ny människa som sjunger en ny sång och följer en ny lag. Det nya Förbundets lag är kärleken, utgjuten i Kyrkans och de troendes hjärtan.

Profeten Jeremias ord vilar över den högtid som vi bereder oss att fira. Det nya förbundet mellan Gud och hans folk, förutsagt av profeten, instiftat i Skärtorsdagens måltid, som föregriper Kristi död och uppståndelse och som fullbordas av den helige Ande i Kyrkans och hans lärjungars liv.

Må vi be den Helige Anden att upplysa våra hjärtan så att vi med vidöppna sinnen kan fira den heliga påsken.

Amen.