29 Söndagen under året

2 Mos 17:8-13 2 Tim 3:14-4:2 Luk 18:1-8

Tungan på vågen – bönen som gör skillnad

Tiden går, problemen tycks hopa sig, varför griper Gud inte in? Frågan kan bli närgången, antingen människan ser sig omkring eller hon ser in i sitt eget liv. Tvivlet kan hota själva tron.

Frågan var brännande redan för de första kristna. De hade väntat sig att Jesus skulle komma tillbaka redan i deras egen livstid. Men tiden gick och glöden riskerade att falna och slockna. I det läget påminner Lukas sina medkristna om Jesu dråpliga liknelse om den envisa änkan. Hon hade rätt att få ut sin del av sin motpart, men domaren brydde sig inte om henne. Änkor på Jesu tid hörde till de mest svagaste i samhället. De saknade stöd och ekonomisk trygghet. Ofta nämner bibeln änkor och föräldralösa barn som de mest utsatta. Aposteln Jakob uppmanar de kristna att ”söka upp föräldralösa och änkor i deras nöd”. Den första kristna församlingen tog sig an dem som församlingsänkor, upprinnelsen till vår tids änkepension.

Änkan i Jesu liknelse gjorde det enda hon kunde göra. Hon återkommer, gång på gång, och vädjar till den nonchalante domaren. Han varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. Han ville bara ha lugn och ro, men till slut ger han upp. Vi får veta hur han tänker: ”Så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande”.

Denna smått humoristiska liknelse ger Jesus sina lärjungar i ett bestämt syfte. Lukas anger det som inledning: ”för att lära dem att alltid be och inte ge upp”. Han använder sig av kontrastverkan, när han jämför domaren med Gud. Om redan den nedrige domaren gav änkan hennes rätt, ”skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?”

När tiden tycktes gå utan att Gud grep in, var frestelsen stor att ge upp och avfalla från tron. Hur många har inte övergett tron under de senaste generationerna? Därför har vi fått denna liknelse. Så att Människosonen skall finna tro på jorden när han kommer. Utan tro kommer människorna inte att känna igen honom som frälsare, och han skall tvingas säga till dem: ”jag känner er inte”.

Men detta yttersta och slutliga föregrips redan i en rad vardagliga situationer. Jesus lovar att lärjungarna ”snart” skall få sin rätt och bli bönhörda. Men bönhörelse förutsätter bön. Den som inte ber kan inte förvänta sig bönhörelse. Bönen är tecknet på att lärjungen vill följa sin Herre, också i vardagen, i allt han företar sig. Annars lever han på egen hand och går egna vägar. Inte minst när hans liv liknar den utsatta och prövade änkans läge, alltså i motgångar, dunkel och prövningar.

Jesus kallar lärjungarna för ”utvalda”. Det beror på att de tillhör honom, som är ”Guds utvalde”. På förklaringsberget har tre av apostlarna fått höra: ”Detta är min son, den utvalde”. Men denna utvaldhet betydde att Jesus får gå en väg, där Gud inte tycks gripa in, där han till slut lämnas ensam på korset.

När bönen tystnar, fångas den kristne lätt av tvivel, dystra tankar och mörker. Men änkan gav inte upp. Hon gjorde det enda hon kunde göra. Hon fortsatte att be. Redan den vise Syrak beskriver henne: ”Genom molnen stiger den ringes bönerop; han tröstas inte förrän det når sitt mål, han tystnar inte förrän den Högste griper in, tar sig an de rättvisas sak och skipar rättvisa”.

Så avgörande är bönen. Den avgör allt. Den är tungan på vågen. Den är liten, oansenlig och ofta föraktad. Ändå avgör bönen mitt och hela världens öde. Vi hörde det i första läsningen, när Mose bad på berget, medan Josua kämpade mot fienden nedanför berget. ”Så länge Mose höll upp sin hand, hade israeliterna övertaget, men när han lät händerna sjunka fick fienderna övertaget”.

Mose är en förebild till Kristus, vår överstepräst, som ständigt vädjar för sitt folk inför Fadern i höjden. Han understöds av sin kyrkas präster på jorden, som ”förlänger” korsets offer, när de frambär det på Kyrkans altare. Detta eviga offer ”sprider sig” i alla kyrkans lemmar genom den ständiga bönen, i kyrkor, kloster och människors hjärtan. En bild för den ständiga samverkan mellan huvudet och lemmarna i Kristi kropp, men också för samverkan mellan olika lemmar, mellan bön och arbete, mellan ”kontemplativt” liv och ”aktivt”, mellan Kyrkans osynliga liv ”överst på höjden” och hennes synliga gärningar i ”världen”.

Vore vi tillräckligt klarsynta skulle vi se sambandet mellan Kyrkans bön och tillståndet i världen. Om bönen tystnade skulle världen rasa samman. Kyrkans gärningar får sin kraft av hennes bön. Samma villkor gäller för den enskilde. När bönen tystnar rinner kraften bort och människan glider in i mörkret.

Därför är bönen också kamp. Omvärlden frågar spydigt varför så många böner inte blir infriade, men den är blind. De inre rösterna är ofta ännu svårare, de rösterna kan bli en frätande syra i hjärtats innersta. Eller en upplevelse av att ropa ut i tomma intet. Psaltaren formulerar det: ”Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala… Hur länge skall fienden triumfera?”

Men bönen är inte främst en plikt, trots att den kräver uthållighet. Bönen leder till en upptäckt, upptäckten att bön gör skillnad, redan nu. Att bedjaren ”snart nog” blir bönhörd. Lärjungen som fastnar i synd och mörker måste ju, om han är ärlig, erkänna att han dessförinnan hade slutat att be. Men det är baksidan av bönens mysterium. Den som håller ut i bön upptäcker att han inte är ensam. Inte ens Jesus på korset var övergiven. Fortsättningen av Psalm 22 visar det. Gud grep in, på tredje dagen. Den stora bönhörelsen.

Kyrkans bön koncentreras i den heliga eukaristin, som inte bara är bön utan också bönhörelse. Kyrkan lyfter upp det eviga offret mot fiendens onda anslag. Och får redan nu, ”snart” som Jesus sade, smaka bönhörelsen. Vad kan vara större bönhörelse än Kristi kropp och blod?

Kyrkan håller ut, ”till dess Herren återkommer i härlighet”, i hopp och förbidan om den slutliga bönhörelsen.

Amen.