5 Påsksöndagen

Apg 14:21b-27 Upp 21:1-5a Joh 13:31-35

Påsk under barmhärtighetens år

Vi firar påsk och gör det under barmhärtighetens år. Medan hat och omänskliga gränser växer i världen, medan våra politiska ledare tycks sakna, inte bara kontakt med verkligheten, utan också klarsyn och redbarhet, just i denna tid har vår påve utlyst ett barmhärtighetens år. Så att våra ögon skall våga se utan att förlora hoppet, våga hoppas utan att bli naiva. Det är ett evangelium som förkunnas, ett glatt budskap, ty det är grundat i verklig barmhärtighet, i den Herre som genomgått lidandet och uppstått från de döda

Av barmhärtighet får vi veta att lidandet förvandlats till prövningens väg.

Vi hörde Paulus och Barnabas säga det: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma i Guds rike”. Som troende borde vi inte bli förvånade. Vi är förvarnade. Det är ingen söndagspromenad att följa Jesus. ”Det är som sig bör att det går lärjungen som hans mästare.” Han sade det själv: ”Tag på er mitt kors och lär av mig”. Det gäller inte bara den växande skaran av martyrer. Kyrkan har känt igen sina grundvillkor i Israels folks ökenvandring. Vi är befriade från slaveriet, men ännu på vandring, under ökenvillkor. Men svårigheterna har fått ett namn. De kallas prövningar. Det är inte blinda olyckor eller ett godtyckligt öde. Bakom motgångar och orättvisor finns en dold agent. Någon prövar oss, prövar vårt tålamod, om vi vill älska honom över all annat. Men han gör det av samma skäl som han sände sin Son, av barmhärtighet. Det är barmhärtigt redan att vi får veta det. För hedningen är det ju något som inte borde finnas, något som utvecklingen tror sig alltmera kunna eliminera. Blir det för orimligt inför döden, vill man få rätten att själv avsluta hela saken. För den troende har lidandet en djupare mening.

Att få bejaka lidande i Jesu efterföljd är egentligen ett privilegium. Att få offra det och förena det med Kristi offer och överlåtelse. Allt, från vardagens förtretligheter till de lidanden, som annars skulle beröva oss själva livsmodet. Det är att redan nu ana barmhärtigheten. Paulus säger och Benedictus citerar det. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss”. Vi kan säga: ’för hans barmhärtighets skull’.

Ofta avgörs det i bönen, i hur vi tänker. Att våga säga ”ske din vilja”, kan öppna ögonen för Guds hemliga kraft från Kristi kors. En ny kraft rinner till i den egna svagheten. Lidandet bereder väg för en större nåd än om jag slipper det. De människor eller händelser som vi trodde var fiender blir Guds medarbetare. De öppnar ögonen för det som är större. Överlåtelsen åt Guds vilja ger Kristus möjlighet att ge oss den nåd vi annars inte hade upptäckt. Det blir påsk i hjärtat, rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande. Den som fått smaka den nåden vet att det stämmer. Därför kunde martyrerna med glädje offra sina liv för det nya: ”Din barmhärtighet är mer värd än livet”.

Av barmhärtighet får vi se det slutliga målet.

Målet beskrivs som en helig stad, det nya Jerusalem, som kommer ner ur himlen, från Gud, som en brud smyckad för sin man. Döden skall inte vara mer, ty brudgummen är Kristus, som uppstått från de döda och ger bruden allt vad han äger, det fulla och eviga livet. Därför finns ingen sorg, ingen klagan och ingen smärta mer. Inte bara en förbättrad värld, lite mera uthärdlig, utan en ny skapelse. Den liknas vid ett nytt Jerusalem, inte längre splittrat av inre konflikter och hotat av yttre fiender, utan ett Jerusalem som kommer ner från Gud.

Kyrkans andliga vägledare säger: När prövningen drabbar och kraften att stå emot de destruktiva tankarna inte räcker, då får vi lyfta blicken mot slutmålet. Som när Petrus sjönk i vattnets mörka vågor, men räddades av den Herre som är starkare än suget ner i djupen. Då får vi meditera över de heliga som gått före och som nått målet därför att de praktiserade hoppet. Då får vi påminnas om att änglar och helgon är långt starkare. Ty bakom dem ljuder en röst från den himmelska tronen som säger: ”Se, jag gör allting nytt”. Vi är hoppets barn. Av barmhärtighet har vi fått ett gudomligt hopp

Av barmhärtighet får vi leva i kärleken.

Jesus kallar kärleksbudet ett nytt bud, trots att han skärper det. ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” Vi ser det nya hos den människa som älskar. Hon blir inte trött, även om hon ger ut sina sista krafter. Augustinus säger att kärleken gör oss ständigt nya och skimrande vita. Det är därför den saliga jungfrun Maria är så vacker. Ty kärleken gör människan vacker. Den som älskar har dött från det liv som åldras och dör. Hon lever redan nu med Kristus och Maria hos Gud.

Det är barmhärtigt att älska Gud och sin nästa, barmhärtigt också mot en själv. Att inte älska är att förminskas som människa. Att låta främmande makter ta över. Kärleken förnyar människan. Hon blir klädd ”i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod”. Kärleksbudet i Jesu mun har en ny källa, inte den skrivna lagen, utan den Ande som Kristus utgjutit i de troendes hjärtan, kärlekens Ande. Kärleken har förmåga att ständigt hitta nya vägar till försoning och förnyad gemenskap. Och även om den inte ser någon öppning, så fortsätter den ändå att älska. Resten gör Gud. Om de första kristna sades det: ”se hur de älskar varandra”. Pachomios, en av de första munkarna och den förste att organisera ett klosterliv, blev omvänd när han såg hur de kristna tog hand om fångar och nödställda.

”Se, jag gör allting nytt.” Den som sitter på tronen förnyar en döende värld. Kristus har uppstått för att bereda väg för en ny värld. Lidande och prövningar får inte sista ordet. De blir en väg mot målet. Av barmhärtighet ger han oss hoppets gåva. Av samma barmhärtighet visar han kärlekens väg, den kärlek som gör allting nytt därför att den själv är barmhärtighet, gudomlig barmhärtighet av honom som uppstått från de döda .

Amen.