PÅSKSÖNDAGEN

Apg 13:14, 43-52 Upp 7:9, 13-17 Joh 10:27-30

Verkligheten är tryggare än drömmen

Hur reagerar människor idag på bilden av den gode Herden? Ger det enbart en romantisk och idyllisk bild som avvisas? Eller håller tillvaron på att bli så hotfull att längtan tar överhand? längtan efter någon att lita på, någon som inte sviker. Någon som är både stark och ömsint. Bristen på goda ledare är uppenbar, och många har dessutom bittra erfarenheter av människor som svikit. Men den som avvisar varje auktoritet blir ju ensam. En känd person säger i dagens tidning att hon inte längre ber till Gud. Hon vänder sig till sig själv. Är det alternativen?

”Jag känner mina får och mina får känner mig”, säger den som kallar sig den gode Herden. Det är det hisnande budskapet. Svaret på människans djupaste behov. Inte en kall makt. Inte ett kollektiv som eliminerar personen. Det är ju det utmärkande för de självutnämnda herdarna. De stöper alla i samma form och får dem att gå i samma takt. Men när de kommit hem möter de ensamhet och ångest. Herden ropar på sina får med deras namn. Han har en vidunderlig förmåga att tilltala varje människa personligen. När han kallade på den som skulle bli trons fader, då ropade han: ”Abraham! Abraham!” När han behövde en befriare för folket i Egypten, då ropade Gud ur busken och sade: ”Mose! Mose”. När han behövde en domare, då ropade han till den unge pojken i templet,: ”Samuel, Samuel!”

Men ännu märkligare är att fåren känner igen hans röst. I dagens evangelium säger Jesus: ”Mina får lyssnar till min röst.” Så var det för Petrus och de andra. När Jesus gick förbi och kallade dem med orden, ”Följ mig”, då var det något i den rösten som de kände igen. De förstod att den rösten var tillförlitlig. De visste det. På samma sätt börjar den helige Benedictus regel: ”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och… fullfölj den i handling”. Lyssna, också med det ”inre örat”.

Och så har det fortsatt genom tiderna. Kyrkan växer genom att människor lyssnar och känner igen Jesu ord. Idag är det både svårare och enklare än i det samhälle som offentligt präglades av kristen tro. Det är svårare eftersom det inte längre finns några kristna ledstänger och givna värderingar. Snarare tvärtom. Var och en tvingas välja vilken röst han vill lyssna till och följa. Men samtidigt enklare. Det gör sikten klarare och gränserna tydligare. Betydligt svårare är det med de röster som låter fromma och kristliga, men ändå är självutnämnda och mumlar i sanningsfrågan.

Hur lär vi oss känna igen den sanne Herdens röst. Det Jesus säger är inte något mystiskt. Det är i grunden något enkelt. Lärjungen lär sig känna igen rösten genom att lyssna och lyda. Genom att lyssna när han talar. Och han talar i sin hjord, som är hans heliga katolska och apostoliska kyrka. ”Den som hör er”, säger Jesus till sina apostlar, ”han hör mig”. Vi lär oss urskilja hans röst genom att ofta lyssna till hans ord. Genom att lyssna till och läsa den heliga skrift och, som Benedictus säger, ”till erkända och rättroende katolska fäders utläggningar av den”. Detta ihärdiga lyssnande övar upp vår urskillningsförmåga. Det ger en lyhördhet, en känsla för den sanne herdens röst, en ”sensus catholicus”. De troende lär sig att ”känna med kyrkan”, ”sentire cum ecclesiae”, en känsla som befriar och ger en inre förmåga att skilja sanningen från lögnen. Hon väljer sanningen, framför det virrvarr av röster, som lockar och imponerar i början, men som till slut förvirrar och gör människan till ett vilsegånget får.

Det betyder praktiskt att när vi blivit förvirrade och bedrövade, när tanken och sikten är oklar, så måste vi vända vårt öra i rätt riktning. Bli stilla, läsa och lyssna till något pålitligt. Låta de förvirrade rösterna ersättas av den röst vi känner igen.

Likaså när det gäller de inre rösterna. Lära oss skilja på var rösterna kommer ifrån. Genomskåda de förföriska och lockande rösterna. Dessa kan ha en viss likhet med Herrens röst, också djävulen citerar ju bibeln som bekant, men de leder in i självisk isolering och slutligen till förtvivlan. Herrens röst kan vara allvarlig och utmanande, men han talar för att upprätta och ge liv. Sanningen befriar. ”Vad kan vara ljuvligare än denna Herrens röst?” frågar den helige Benedictus.

Rösten talar än idag. Ty Kristus är uppstånden och lever mitt ibland oss. Han inte bara kallar lärjungar att följa honom. Han ”känner dem”, till och med bättre än jag känner mig själv. Någon har nyckeln till mitt livs innersta hemlighet, någon som vet vem jag är och som vill mitt bästa. Verkligheten är underbarare än drömmen.

Den gode herden ger ett vidunderligt löfte: ”Mina får lyssnar till min röst och de följer mig. Jag ger dem evigt liv och ingen skall rycka dem ur min hand.” Fåren i hans hjord står under den gode herdens beskydd. Låt oss aldrig sluta att lyssna till och följa hans röst.

Amen.