Trettondag Jul – Epifania

Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12

Den goda ivern

Det är tretton dagar sedan vi firade jul. Trettondedag jul har blivit julens andra stora högtid. Detta tvåfaldiga firande har historiska skäl. Trettonde dag jul växte fram i öst, juldagen i väst. Men vi firar båda högtiderna – och det tycks vi behöva. En slags kyrkans pedagogik, eftersom människan är trög och har svårt att smälta julens enorma innebörd. Efter tretton dagar har vi i bästa fall förstått hur ofattbart stort det är. De vise män­nen hann fram till bar­net på tretton dagar, trots att de kom från fjärran land, Persien eller Babylonien. En kyr­ko­fader förklarar det med att arabiska hästar är så snabba. Men allt tyder på att de själva också var ivriga.

Omkring de vise männens färd har det vuxit fram ett skimrande ramverk av konst och sång, dofter och bilder. Den fromma fantasin har blandats med genomtänkt teologi. De vi­se männen har blivit tre till antalet, eftersom de frambar en trefaldig gåva av guld, rökelse och myrra. De har blivit kungar, efter­som psalmisten sjunger om kungar från Tarsis, Saba och Seba. Dessa platser representerar alla de dåtida kända världsde­lar­na. Profeten hade sagt: ”Må alla konungar falla ned för honom, alla hedningar tjäna ho­nom”. Evangelis­ten Matteus berättar detta i början av sitt evangelium. I slutkapitlet skall han berätta hur apost­larna får befallningen att göra alla folk till Jesu lärjungar. Men målet skym­tar redan i början.

Evangeliet är sagolikt, men samtidigt histo­riskt förankrat. Också stjärnan har man fun­nit astronomiska belägg för just den aktu­ella tiden. Vår förre påve Benedikt XVI hänvisar i sin bok ”Jesus från Nasaret” till ett känt planetfenomen, en s.k. konjunktion, ett möte, mel­lan planeterna Jupiter och Satur­nus, som inträffade just vid tid­punkten för Jesu födelse. Det betyder några år före vår tideräknings början. Någon har ju räknat fel och vi vet nu att Jesus föddes några år tidigare än vi nor­malt räk­nar med, vil­ket alltså bekräftar den astro­nomiska iakttagelsen. Också kinesiska astrono­mer bekräftar ob­servansen av en stjärna, en s.k. supernova, vid den aktuella tid­punkten. Liksom änglar­na angav vägen för herdar­na, så visar stjärnan vägen för de vise männen. ”Himlarna för­kun­nar Guds härlighet”, hade redan profeten sagt.

Det är ett sagolikt evangelium, men det är inte romantiskt. Herodes var känd för sin pa­ranoida rädsla för konkurrenter till makten. De vise männen undgår hans förslag att berätta om barnet. De återvänder en annan väg och Herodes lämnas ensam med sitt ur­sinne. En bild för hur den ödmjuka lydnaden övervinner försåt och frestelser att dras över på ond­skans planhalva, medan den gudlöse fastnar i sin egen snara, som vi sjöng i morgonens ters.

De vise männens ödmjukhet märks också däri att de lät sig vägledas av pro­fetens ord om att Messias skulle födas i Betlehem. De böjer sig under profetens ord, lik­som de san­nolikt kände till en annan biblisk profetia. Fjärde Moseboken låter den hedniske profeten Bileam säga: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel”. Kanske hade de ock­så hört om löftet till Juda, en av patriarken Jakobs tolv söner, som fick denna välsig­nel­se av sin fader: ”Spiran skall förbli hos Juda, härskarstaven i hans hand. En gång skall han motta tri­but och folken tvingas till lydnad.” Den babylo­niska kulturen var också på­ver­kad av grekisk filosofi. Det är alltså inte ohistoriskt att se våra stjärntydare som både astro­no­mer och filosofer, och därmed som uppriktiga sökare av sanningen.

Samtidigt märker vi här en korrigering av det mänskliga sökandet, inte minst i astrologin. Enligt den gäng­se uppfattningen kunde man utläsa människans öde i stjärnor­na. Det var människans stjärna som avgjorde hennes öde. Här är det tvärtom. Det är bar­net som styr stjärnan. Augustinus för en intensiv kamp mot fata­lismen, tron på att människans öde står ”skrivet i stjärnorna”. Paulus ska säga att Kristus har besegrat him­lens alla krafter och makter. Den sanna människan ser vi i det barn som ligger i krubban. Det barnet är större än universum.

De vise männen inleder därmed den procession genom historien, som söker sig till Jesus i Marias famn. Matteus nämner inte Josef, trots att denne spelar stor roll för Mat­teus. Sannolikt en markering av jungfrufö­delsen. De vise männen faller ner och tillber med pan­nan mot marken. En sådan tillbedjan sker bara för någon som de bekänner som gu­domlig. Gåvor­na talar samma språk. Guldet vittnar om den messianske konungen. Rökel­sen om barnets gudomlighet och myrran om att han blivit en dödlig människa.

De vise männens sökande blir en bild för den stora processionen genom tiderna på väg till folkens slut­liga konung. Bibelns sista bok låter oss se hur jordens kungar kommer med all sin härlighet till den himmel­ska staden. Där förenas olärda herdar med visa män och kvinnor, medan Herodes och de skriftlärda lämnas utanför. Mitt i his­toriens grymheter skyndar denna ivriga procession genom tidevarven och länderna – även om vi benediktiner skyndar långsamt.

Det avgörande hos både lärda och olärda är att de är ödmjuka nog att låta sig ledas. De lyssnar och lyder det ord och den Ande som leder dem. Matteus berättar att de vise män­nen fylls av glädje när de ser stjärnan. Det är inget svårt eller krångligt. Je­sus säger att hans börda är lätt. ”Vem du än är som skyndar till det himmelska fäderneslan­det”, skriver Benedictus i regelns sista kapi­tel, ”fullgör med Kristi hjälp denna enkla nybörjar­regel”. I det näst sista kapitlet har han skrivit: ”Må han föra oss alla till det eviga livet”. Den goda ivern är god, därför att den är ledd av den gode.

Vi övar oss i denna procession varje gång vi firar och tillber vår Herre i den heliga eu­karistin. Kom låt oss tillbedja honom.

Amen.