Tron på barmhärtigheten
2 Påsksöndagen
Apg 5:12-16 Upp 1:9-11a, 12-13, 17-19 Joh 20:19-31
Tron på barmhärtigheten
Spelar det någon roll vad människan tror? Är det inte viktigare vad människan gör? Att hon lever i fred och tolerans med sin nästa? – Frågan har följt människan i hela hennes historia. I Apostlagärningarna hörde vi om den första kristna församlingen, där man hade allt gemensamt och delade ut åt var och en efter hans behov. En sådan gemenskap har inspirerat, både till klosterliv och till politisk socialism. Det finns en längtan till en sådan gemenskap i varje människa. Men erfarenheten visar också hur svårt det är att hålla fast vid drömmen under längre tid och i nya generationer.
Ser vi efter så hade den kristna gemenskapen i Jerusalem en tydlig förutsättning. Medlemmarna i gemenskapen var ”ett hjärta och en själ”, de hade samma tro, just den tro som aposteln Tomas bekände. Några årtionden senare skriver apostleln Johannes i sitt första brev: ”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?” Tidigt dök det upp falska uppfattningar om Jesus som den milde Johannes anser det nödvändigt att avslöja och därmed klargöra den apostoliska tron på vem Jesus var. Det har aldrig varit någon tacksam syssla, men avsikten är inte att starta en teologisk träta, utan att skydda det värdefullaste vi fått, vår allraheligaste tro. Utan den tron tar den vältaligaste makten över och gemenskapen splittras. Medan den sanna apostoliska tron visar sig rymma kraft till ständig förnyelse. Johannes skriver: ”Detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.”
Idag proklamerar vår påve Franciskus ett jubileumsår, ett barmhärtighetens år. Jag tror det väcker glädje och förväntan. Vad behöver människan och mänskligheten bättre än barmhärtighet? Men denna förväntan avslöjar också människans dilemma. Varifrån hämtar hon barmhärtighet? Det räcker ju inte att formulera barmhärtighet som ett krav på de andra. Människans behov visar att hon behöver barmhärtighet som en gåva – exakt det som vi tror om Jesus Kristus, Faderns barmhärtiga ansikte. Petrus formulerar det: ”Ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss”. Det låter intolerant och exklusivt, men är just det som kan försona, förena och förnya, den barmhärtighet som är starkare än alla destruktiva krafter.
Påven säger: ”Vi behöver ett jubileum för att ana hans kärleks värme, när han tar oss på sina axlar för att föra oss tillbaka till sin Faders hus. Vi behöver ett år när vi berörs av vår Herre Jesus och förvandlas av hans barmhärtighet, så att också vi kan bli vittnen om hans barmhärtighet. Det är en god tid för att hela såren så att vi inte tröttnar att möta dem som väntar på den. För att erbjuda alla vägen till förlåtelse och försoning.”
Dagens evangelium visar vägen till denna barmhärtiga tro. Tomas var inte med när Jesus efter sin uppståndelse hade visat sig för lärjungarna. Han kunde ännu inte säga: Jag tror. Det betyder inte att han bara väntade. En vecka senare var lärjungarna samlade igen och Tomas missade inte den chansen. Han sökte tron. Han ville tro. Så händer det som visar tron som en gåva. Tron är något mer och större än egna åsikter.
Evangelisten säger att Jesus kom och stod mitt ibland de, trots att dörrarna var reglade. Evangelisten berättar vad som händer mellan Jesus och Tomas, som om de var helt ensamma. Jesus tycks känna till vad Tomas har sökt och efterlyst. Jesus känner sin lärjunge. Tomas liknar Petrus. Han är ivrig och uppriktig. Kyrkan tvekar inte att berätta hur båda två svek sin Herre. Ingen av dem hade tron som en självklarhet. Det är för vår skull som evangelisten berättar om Tomas tvivel. En kyrkofader säger att Tomas tvivel är oss till större hjälp än de andra apostlarnas tro. Tomas visste att tvivel är en dödlig sjukdom. Att medvetet odla tvivel är en allvarlig synd. Men Tomas ville tro. Som den blindfödde i Johannes nionde kapitel. Han kunde inte släppa den Herre som visat honom så stor kärlek. Samtidigt var Tomas ärlig och kunde inte säga något som stred mot hans samvete. Utan uppriktighet händer ingenting. Men något har kommit in i Tomas värld. Han har fått smak på något han inte vill förlora. För att upptäcka det måste vi flytta blicken från Tomas till Jesus, Faderns barmhärtiga ansikte.
Jesus vänder sig direkt till Tomas, som om han var den ende i hela skaran. Han sökte efter honom som efter det förlorade fåret. Vi hör inga förebråelser. Tomas får inte någon himmelsk vision. Han får se de sår som genomborrats av spikar och spjut. ”Genom hans sår blir vi helade”, hade profeten sagt. Det gäller också tvivelsjukan. Det är ingen moralisk atlet vi tror på. Vi har kommit till tro på kärleken, säger Johannes i sitt brev. Tomas blir helad, skyddad och omsluten. Herrens barmhärtighet är större än hans egen svaghet. Den omsluter honom.
Tomas personliga bekännelse är samtidigt en gåva. Tomas vilja att tro fullbordas av den kärlek Herren visar honom. Också Tomas behövde tro. Augustinus säger: ”Tomas såg människan (Jesus) och bekände Gud, som han inte såg”. Evangeliet om Tomas väg till tro hjälper oss som får löftet: ”Saliga är de som inte ser och dock tror.”
För oss handlar det oftast om att lyssna till och läsa Guds ord. ”Tron kommer av att höra”, säger aposteln. Vi får följa med fingret och handen över den heliga texten, lyssna med hjärtats öra. Det bereder människan för att se och förstå. ”När dina ord öppnar sig, ger de ljus.”
I det dagliga livet handlar det om att aldrig misströsta om barmhärtigheten. Varje gång vi faller måste vi att återvända till barmhärtigheten. Det förutsätter bara lite ödmjukhet. Men varje gång passar Herren på att skala bort en bit av högmodet och den egna förträffligheten. Då blir det också allt svårare att döma någon annan.
Det koncentreras i den heliga eukaristin, där våra kroppsliga ögon ser ett bröd och vår tro bekänner: ”Min Herre och min Gud.” Vi låter oss ”omslutas av Herrens barmhärtighet och omformas till barmhärtighetens sanna avbilder”. Men först bekänner vi vår allraheligaste tro.
Amen.