Palmsöndagen

Vid palmprocessionen: Mark 11:1-10

Inledningsord när kvistarna välsignas

Vi går in i Stilla veckan. Det är tillvarons Stora vecka, där allt ont koncentreras och läggs på Jesus. Han tar det på sig och förvandlar det. Det börjar med Jesu intåg in i Jerusalem, under Hosiannarop och jubel. Många i Jerusalem förstod intui­tivt att det var en Ko­nung som red in i staden. Jesus tar emot hyllningarna, även om han visste att opi­ni­o­nen senare skulle skifta. Låt oss hylla vår Herre och Ko­nung, och be om mod att följa honom också när opinio­nen svänger.

Lidandesberättelsen enligt Markus 14:1-15:47

Predikan

I Jesus har Gud gett oss en förebild i ödmjukhet, hörde vi i kollektbönen. Paulus samlar det i andra läs­ningen. Han ”vaktade inte över sin jämlikhet med Gud” utan ödmjukade sig. Men det är ingen jantelag han följer. Han är inte ett hjälp­löst offer för människors ondska och illvilja. Han frambär sitt lidande som ett offer. Han överlåter sig åt Guds plan. Han gör det genom ödmjukhet.

Han bävar och ängslas i Getsemane. Han ber att lidandet skall tas ifrån honom. Men denna ångest får inte sista ordet. Han överlåter sig. ”Inte som jag vill, utan som du vill”. Därför släpas han inte fram ur Getse­mane. Den ödmjuke är på ett märkligt sätt stark. Det är han som stiger fram och säger: ”Stunden är inne. Stig upp låt oss gå.” Han tas till fånga, men det är han som förkla­rar vad som egentligen sker: ”Skriftens ord skulle gå i uppfyl­lelse”. Den ödmjuke överlåter sig åt Guds plan och ser vad som händer. Och när han inte ser, vet han i sitt innersta att det är högmodet som för­blin­dar.

Jesus utfrågas inför Stora rådet, men han är inte vek och anpasslig. Det är han som avgör när han skall tiga eller tala. När översteprästen frågar om han är Messias är det han som fäller det av­görande ordet: ”Det är jag, och ni skall få se Människoso­nen sitta på Maktens högra sida och kom­ma bland himlens moln”. Så talar inte den som är på väg till ett förnedrande slut. Så talar en ko­nung. Ändå går han lidandets väg.

Pilatus blir förvånad. Det är ingen vanlig fånge. Han försöker slippa undan, men viker sig för kraven och låter piska honom. Han utlämnar honom åt sol­daternas bruta­litet. Det är verkligt, det är fasansfullt. Han berövas sina kläder, sin mänskliga värdighet. Men det är inte bara ett koncentrat av mänsklig ondska och gemen­het. Det är något mera som händer. Hans ödmjukhet öppnar för något större. Också naturen reagerar och medverkar. ”Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde tim­men.”

Vad är det som händer? – Herre, ge mig din ödmjukhet, så att jag ser.

Jesus ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det är inte bara ett rop i yttersta övergivenhet. Det är en psaltarpsalm som Je­sus tar i sin mun, ett ord som går i uppfyllelse. Ordet ingår i en plan, i ett gudomligt rådslut, i den gudomliga barmhärtighetens ofatt­bara kärleksvilja. Den ödmjukhe ser, eller åtminstsone skymtar.

De som står närmast är förblindade, men en renhjärtad hed­nisk officer ser: ”Den mannen mås­te ha varit Guds son”.

Jesu lidandesberättelse återger inte om ett tragiskt människoöde. Det handlar inte främst om den mänskliga synden. Den berättar om en gudomlig plan, vad Gud gör för att rädda människan ur hennes tragiska villkor.

Lidandesberättelsen står inte i kontrast till det jublande intåget. Jesu död på korset är fullbor­dan av hans intåg i Jerusalem. Vår Herre Jesus gick in i lidandet och döden för att bereda väg in i det him­melska Jerusalem. Men endast den ödmjuke ser det.

Tragiken är att människan inte ser och tror, eller vägrar att ta konsekvenserna av det hon sett. Det, och endast det, är det slutligt tragiska, det mänskliga högmodet bittra följd.

Låt oss därför be om officerens tro. ”Herre, öppna mina ögon, låt mig skåda det underbara i din lag.” Och om ödmjukhetens mod att följa det vi sett.

Amen.