4 Söndagen under året

5 Mos 18:15-20  1 Kor 7:32-35  Mark 1:21-28

Lättviktiga ord och ord med tyngd

Varför är människors ord så olika? Somliga har tyngd, andra blåser bort med vinden. Som­liga ord betyder något, andra är tomma, inte ens tänkta att tas på all­var. Samtidigt kan ett enda ord eller en kort mening träffa som en pil och fastna. Vissa ord har blivit en del av vårt kollektiva minne och förblir levan­de. Ord kan vara sköna, medan andra orenar. Dikta­torer och sektledare har ofta va­rit skickliga talare. Retorik, kon­sten att tala, ingick som ett själv­klart ämne i klassisk bild­ning. Men vackra ord, som saknar in­nehåll, leder till förstäm­ning. Det finns ord som föränd­rat historiens gång. Många kan vittna om ord som för­vand­lat de­ras liv.

Evangeliet berättar om en grupp människor som fick höra sådana ord. Det skedde på en vanlig sabbat i Kafarna­ums synagoga i Galileen. Där får de höra en för dem okänd man undervi­sa. Det var inget ovanligt. Varje judisk man kunde få uppgiften att utlägga skrifter­na. Evan­gelisten Markus berättar om händelsen, men säger att alla som lyssnade över­väl­digades av hans under­vis­ning, ”för han undervisade med makt och inte som de skriftlär­da”. Dess­utom kunde hans ord befria. De var starkare än den orena anden. Alla grips av bävan och frågar varandra: ”Vad är detta? En ny undervisning, med makt bakom or­den!” Ryktet om honom sprider sig över hela Galileen.

Historien är full av märkliga talare och under­görare. De flesta försvin­ner och glöms bort. Men orden från Kafarnaum fortsätter att sprida sig. De ord som då talades har fortfarande makt, ”över tid”, som det heter idag. Människor får sina liv förvand­lade av detta ord. Många ger sina liv för det. De lever av det och dör med hans ord på sina läppar. Vad är orsaken till att Jesu ord förvand­lar människors liv och fortsätter att göra det?

En första förklaring får vi i första läs­ningen. Där står det om en profet, som Gud skall sända. Gud säger: ”Jag skall läg­ga mina ord i hans mun och han skall tala allt vad jag be­faller ho­nom”. Medan den som förkunnar något som Gud inte befallt, den profeten skall dö. Hans ord saknar kraft.

Men vi hörde också något mera i första läsningen. Profeten skulle vara lik Herren och ändå träda fram ur sina bröders led. Det löftet når sin fullbordan i Jesus. Han är både pro­fet och samtidigt något mera än andra profeter. Han har en unik relation till Gud. Vi ser det lite senare när Je­sus drar sig undan i en­sam­het för att be. Vi anar Jesu innersta rela­tion till sin Fa­der. Här finns källan till hans ord. Allt han säger och gör han sin käl­la hos Fadern. Därför kan han förlåta synder, driva ut demoner, bota sjuka och uppväc­ka döda. Där­för kan han säga sådant som an­nars vore dåraktigt eller förmätet: ”Den som hör mina och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv”. Han hämtar fram sina ord ur sin bön. Hans ord är också Fa­derns. Hans ord är Faderns ord. Det är samma ord som en gång i begynnel­sen skapade allt. ”Utan det blev ingenting till av allt som finns till.” Det är därför Jesu ord har makt.

Jesus drog sig undan till en enslig plats. För människan motsvaras den platsen av hen­nes innersta, hennes hjärta. ”När du ber”, säger Jesus, ”gå då in i din kammare, stäng dör­ren och be till din Fa­der som är i det fördolda. Så skall din fader som är i det för­dolda belö­na dig.”

I hjärtats innersta blir det me­ningslöst att ljuga eller tala med kluven tunga. Med milt våld tvingas männi­skan att tala sanning. Ändå behövs det som en uppmaning, ty männi­skan är skicklig på att lura sig själv. Benedictus uppmanar till det i sitt företal: ”Tala sanning i hjärtat.” Demonerna, lögnerna och självbedrä­gerierna avslöjas. Kanske gör de motstånd och för oväsen, som demonen skrek i Kafar­naums synagoga, men deras van­makt avslö­jas. Demonerna viker hädan från den som väl­jer sanningen, även om den är obehaglig. Lögnen tål inte ljuset. I hjärtat får människan hö­ra ord som hon längtar efter men har svårt att tro på: ’Du är min älskade. Var inte rädd. Jag är med dig alla dagar. Var fri­modig och oförfärad. Res dig upp och gå ut i ljuset!’

Det människan hör förvandlar hennes egna ord. Steg för steg. De många och tomma or­den sjunker undan. Orden blir färre och förnuftiga. De får en tyngd som inte kommer från henne själv. Jesus lägger sina ord i människans mun.

I koncentrerad form hör vi det när prästen i biktstolen vågar säga: ’Jag förlåter dig dina synder’, eller vid altaret: ’Detta är min kropp, som blir utgiven för er’?

Varje lärjunge kan bli sin egen profet och ta Je­su ord i sin mun och säga till den orena frestelsen: ’Tig! Far ut ur mig! Gå bort satan!’ Lär­jungen kan rentav själv få förmedla Jesu ord till den som behöver dem. Utan att behöva höja rösten. Kanske som en viskning.

Alla goda ord har sin källa i Jesu ord. Vi hör dem i evangeliet och smakar dem i den he­liga eukaristin.

Lovad vare Jesus Kristus, Guds eviga Ord, som talade mänskliga ord för att förvandla oss och våra ord.

Amen.