4 Söndagen i fastan

1 Sam 16:1b, 4-7, 10-13 Ef 5:8-14 Joh 9:1-41

Att få sin syn eller förbli blind

Människan har fem sinnen och det förnämligaste är synen, hennes förmåga att se. Med synen orienterar hon sig i verkligheten och tar sig fram på vägen. Med synen får hon en bild av världen och sin plats i den. När vi förstår något säger vi att det ”har gått upp ett ljus”. Synförmågan är släkt med förståndet. När vi rådfrågar en vän om något personligt och viktigt, vänder vi oss till den som ser klart, inte till den som smickrar. Förutsatt att vi vill höra sanningen. Människan är också i stånd att vända bort blicken eller välja det hon vill se. Ibland är det obehagligt att använda ögonen och människan väljer att blunda. Människans synförmåga är nära kopplad till både förstånd och vilja. Det gäller både på det naturliga planet och det andliga. Vi märker det i dagen evangelium om den blindfödde.

Den blindfödde får inte bara fysisk syn, utan också andlig klarhet. Men bredvid honom står andra, om vilka Jesus säger att de är blinda, trots att de kunde se med sina fysiska ögon. Jesus har inte bara kommit för att bota fysiskt blinda. Så långt kan alla glädja sig. Han har också kommit för att klargöra att andra lever i blindhet.

Det är en obehaglig sanning. Människans förmåga att se har också med hennes vilja att göra. Evangelisten Johannes brukar avbildas som en vacker ung man med mjuka behagliga drag, antingen han står vid korset eller vilar vid Jesu bröst, men han hade ingen idyllisk syn på människorna. Kanske liknade han den unge vallpojken David, han som hade ”vackra ögon och ett behagfullt utseende”. Men David fick utkämpa hårda strider och fälla många tårar. Dessutom fick han blod på sina egna händer. Johannes vet att det utkämpas en kamp i världen. Det är inte självklart att hans älskade mästare blir mottagen. Det är Johannes som säger: ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.”

Fariséerna representerar detta motstånd. Men det överskrider alla partigränser. När fariseeerna frågar den blindfödde berättar han om det som hänt. Han redovisar rakt och rättframt hur en ”som heter Jesus” lade en deg på hans ögon. Hur han tvättade sig och nu kan se. Men fariséerna är blockerade. De vet redan. Sådant sker bara inte, åtminstone inte på en sabbat. Andra som hör mannens vittnesbörd blir osäkra, men fariséerna tycks övertygade om att det inte har ägt rum, eller att två personer har förväxlats med varandra.

Därför frågar de ut mannens föräldrar. Dessa är rädda. Evangeliet återspeglar en situation där det blivit farligt att erkänna Jesus som Messias. De bekräftar att mannen är deras son och att han fötts blind. Men vem som botat honom vågar de inte säga. Det är för farligt. Det kräver tydligen mod för att se sanningen.

I fornkyrkan lästes denna text för dem som skulle döpas under påsken. Under förberedelsen ställdes de konkret inför frågor om de var beredda att i praktiken leva det kristna livet. Den blindföddes mod och redlighet är en förebild. Han hade en förebild i David, som var långt ifrån syndfri, men som hade ett redbart och uppriktigt hjärta.

Fariséerna frågar ut mannen en andra gång. De korsförhör honom, men han visar sig inte bara modig. Han har också en djup respekt för sanning och redbarhet. Om några veckor skall vi höra Jesus säga inför Pilatus: ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Den blindfödde märker att fariséerna har blandade motiv, men han låter sig inte manipuleras. Tvärtom ställer han motfrågor. ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna? Varför vill ni höra det igen?” Som om han hade hört apostelns ord om att avslöja mörkrets gärningar.

Så resonerar han lugnt och sakligt. Det är något märkligt som har skett. ”Aldrig har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind.” Men det som skett med honom är ett tecken, som pekar mot den som botat honom. Alla människor föds ju med en andlig synskada. Vi ser inte den Gud som skapat oss. Människan ser inte sin himmelske Fader. Dopet och tron botar den skadan. – Men nu har vi gått för snabbt. – Händelsen tar ett steg i taget. Den blindfödde drar själv en slutsats: ”Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Men det blir för mycket för de höga teologerna: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Så kör de ut honom. De utövar makt, det sista av argument som bör användas.

Först nu är tiden mogen för ett möte mellan Jesus och mannen själv. Han har prövats och får den fråga som dopkandidaterna skall få om några veckor: ”Tror du på Människosonen?” In i det sista vill han inte säga för mycket. Han frågar sig fram. ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Tron förutsätter vilja att tro. Då får han svaret: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då faller han ner med pannan mot marken och tillber.

Den blindfödde får sin syn, medan fariséerna befästs i sin blindhet. Det är domen. ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.” Men domen fälls inte av godtycke eller som ett gudomligt dekret. Fariséerna fäller domen över sig själva.

Några fariséer råkar höra Jesu replik och frågar spydigt: ”Är kanske vi också blinda?” Jesu svar gör det ännu tydligare: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.” Jesus utgår från att människan har en förmåga och skyldighet att svara an. I svaret på vad hon hör och ser avslöjas människans innersta. I samma evangelium säger Jesus: ”Detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda… Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset.”

Är livet så allvarligt? Kan människan döma sig själv till mörkret? Johannesevangeliet tvekar inte att svara ja på den frågan. Men det förändrar inte Faderns djupaste vilja och kärlek. ”Så sant jag lever, säger Herren, jag vill inte syndarens död, men att han omvänder sig och får leva”.

Bredvid fariséernas högmod står den blindföddes redbara ödmjukhet, som blir upplyst och kan falla ner och tillbedja. Det avgörande är alltså inte hur mycket kunskaper vi har eller hur moraliskt duktiga vi är. Ofta ser den okunnige eller de djupast fallne klarare än den som har läst många böcker och lever ett moraliskt oklanderligt liv. Den ödmjuke blir upplyst och kan inte förtvivla. Demonerna har ingen makt över honom. Han är skyddad för alla angrepp och har tillgång till en källa av ljus och outtömlig glädje.

Jesu ord om den blindfödde fullbordas i den ödmjuke: ”Guds gärningar uppenbaras på honom.” Han kämpar och faller, men reser sig igen. Ty han följer Jesus och Jesus överger honom aldrig. Jesu löfte går i uppfyllelse: ”Den som följer mig skall ha livets ljus”.

Amen.