28 Söndagen under året

Jes 25:6-9 Fil 4:12-14, 19-20 Matt 22:1-14

Inbjuden till bröllop

Att höra detta evangelium är som att stiga ut ur en jordkällare och bländas av ljuset. Och inte utan vidare ett behagligt ljus. Martin Luther kallade det ett ”förskräckligt evangelium”. Och han har rätt om vi läser det bokstavligt. Vi får gå till kyrkofäderna för att inte hamna i olösliga frågor. De förstår att liknelsen måste ses i ett större perspektiv. Hos Matteus utgör den kulmen av en uppgörelse mellan Jesus och det judiska folkets ledare. Den föregås av liknelsen om de två sönerna och följs av liknelsen om arrendatorerna i vingården. Johannesevangeliet samlar det i utsagan: ”Han kom till sitt eget och hans egna tog inte emot honom.

Jesus talar i liknelser om himmelriket och använder här bilden av ett bröllop, den största och gladaste av mänskliga fester. När bibelns sista bok försöker beskriva himlen, använder den också bilden av ett bröllop, föreningen av Kristus och hans brud, kyrkan. Målet för hela historien, återföreningen av Gud och människa. I Uppenbarelseboken möter vi också de bilder som vi hörde redan i första läsningen. Herren skall enligt profeten torka tårarna från alla ansikten och ta bort sitt folks vanära.

Det handlar inte om ett vanligt bröllop. Vilka föräldrar skulle reagera som kungen i liknelsen, om de fick besked att någon av de inbjudna inte kunde eller ville komma? Liknelsens kung är Gud själv, som håller bröllop för sin son. Kyrkofäderna ser liknelsen som en bild för hela Jesu gärning. Bröllopet är en bild av människoblivandet. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin egen Son.” Det är en inbjudan till alla människor att delta i det himmelska bröllopet, i Guds rike. Utan detta stora perspektiv blir liknelsen obegriplig och grym. Det tar inte bort liknelsens allvar, men allvaret målas mot bakgrund av Guds kärleksfulla inbjudan till sitt eviga och saliga rike, himmelrikets bröllop.

Tjänarna som sänds ut för att inbjuda till bröllopet är både Gamla förbundets profeter och Nya förbundets apostlar. Tjänarna sänds ju ut i två omgångar. Det svårfattliga inträffar att inbjudan möts med avvisande, ”de ville inte komma”. När han sänder ut andra tjänare står det: ”de brydde sig inte om det.” De föredrar att hålla på med de egna projekten. ”En gick till sina åkrar och en till sina affärer”. Men helt oberörda tycks de ändå inte ha varit. På något sätt väckte inbjudan irritation. De stördes i sina planer. Hur skall man annars förklara att kristen tro skapat så många martyrer? Det står att de tog fast de utsända tjänarna och slog ihjäl dem. Otaliga martyrers öde.

Kungen grips av vrede och sänder ut sina krigare, låter döda mördarna och bränna ner deras stad. Om liknelsen läses bokstavligt blir det absurt. Kyrkofäderna såg liknelsen i det stora perspektivet. Soldaterna syftar på änglarna som vid domen skall skilja agnarna från vetet, de onda från de goda. För de första kristna var det lätt att i talet om staden som skall brännas ner också höra en anspelning på Jerusalems fall år 70. Men det är inte den gängse tolkningen, varken hos kyrkofäderna eller under medeltiden. Snarare är staden en bild för det människorike, det Babel, som byggs upp av dem som vänder Gud ryggen, men som till slut faller samman i aska och undergång. Det gör inte liknelsen mindre allvarlig, men då handlar den om dem som med vett och vilja avvisar inbjudan till Guds rike. Kan det begås en större synd än att avvisa en sådan inbjudan?

I liknelsen går inbjudan vidare. ”Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet”. Det är utanför stadsportarna som vägarna skiljs och går åt olika håll. För Matteus och den unga kyrkan syftar det säkert på att budet går vidare från judar till hedningar. Det möter vi ju återkommande hos aposteln Paulus. När den judiska synagogan avvisar hans förkunnelse vänder han sig till hedningarna.

I liknelsen beskrivs det så att tjänarna går ut på vägarna och samlar ihop alla de träffar på. Bröllopssalen fylls med gäster, både onda och goda. Det är därmed en ny och annan situation jämfört med den vi mötte i liknelsens inledning. Att det finns både goda och onda bland gästerna har samma innebörd som när Jesus i en annan liknelse säger att det finns ogräs bland vetet och varnar lärjungarna för att försöka rensa bort ogräset. Gregorius den Store säger att de goda behöver de onda för att prövas och luttras. Benedictus regel talar om att bära de andras svagheter, både kroppsliga och moraliska, med största tålamod.

Men Jesus slutar inte här. Det kunde leda till slutsatsen att det inte spelar någon roll hur de troende lever, bara de tagit emot inbjudan och fått tillträde till bröllopet. När kungen kommer in i salen ser han att en av gästerna saknar bröllopskläder. Denne drar på sig ett fruktansvärt straff. Också det blir absurt om man läser liknelsen bokstavligt. Hur kan det krävas fina kläder av den som hämtats upp vid vägkanten?

Den drastiska bilden är en varning till den som lyssnar till evangeliet, som tillhör kyrkan och deltar i festen, men bara i yttre mening. Den som instämmer i tron, men inte vill veta av trons kraft och inte lever i kärleken. Augustinus citerar i sin utläggning aposteln Paulus: ”Om jag har tro så att jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting”. Den som tagit emot inbjudan och fått nåden att tillhöra kyrkan får inte se frälsningen som en självklarhet.

Liknelsen avslutas med det varnande ordet: ”Många är bjudna, men få är utvalda”. Det får inte förstås som en gudomlig nyckfullhet. Att Gud bara skulle ha utvalt några och redan från början förkastat andra. Men Gud vet redan från början vilka fuskarna och de fula fiskarna är. Vilka de är som med sin egen frihet missbrukar nåden. Han läser deras hjärtan och en gång skall hyckleriet avslöjas. Den som har fått mycket, av honom skall det krävas desto mer.

Att mannen utan bröllopskläder blir bunden till händer och fötter innan han kastas ut i mörkret utlägger Gregorius den Store så: Hycklaren har låtit sina händer och fötter bindas av laster och synder. I stället för att gå med sina fötter till den fattige och fängslade, har han låtit sig bindas av själviskheten. I stället för att räcka ut sina händer till den nödställde och minste brodern, har han använt händerna för att samla i egna lador. Straffet är en bekräftelse på hur han själv har levt sitt liv.

Guds ofattbara inbjudan och generositet står kvar. Evangeliets inbjudan gäller så länge evangeliet förkunnas. Likaså kallelsen att ikläda sig kärlekens bröllopskläder. Vad vore dåraktigare än att avvisa Guds kärlek? Gud begär ingenting av människan som han inte också ger kraft att utföra. Den kärlek som vi skall dömas efter är själva innehållet i den inbjudan som är liknelsens evangelium. Aposteln uttryckte det så: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.” Därför firas bröllopsmåltiden redan nu, ett gästabud med feta rätter, ett gästabud med starkt vin, väl klarat, vår brudgums egen kropp och hans eget blod.

Amen.