JULNATTEN 2010

Ljus i mörkret

När Kristus kommer skingras mörkret. Det är julens budskap. Hela adventstiden har vi bett om hans ankomst. Den skingrar det mörker som hindrar människan att se. Hon ser inte längre vem hon är. Hon ser inte sin nästa. Tron och hoppet fördunklas. Denna blindhet är roten till allt det mörker som övertäcker jorden och gör människor till varandras fiender.

Denna natt låter Gud det sanna ljuset stråla, bad vi i kollektbönen. Vi hörde om det folk som vandrar i mörkret, att det skulle få se ett stort ljus. Profeten hade förutsagt det. Han hade också förutsagt att det var ett barn som skulle föra in ljuset i tillvaron. Som en Guds gåva till alla människor. ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila. Hans herradöme skall bli stort och friden utan ände”. Ett ljus som inte slocknar.

Aposteln säger att Guds nåd har blivit synlig som en räddning för alla människor. Han beskriver detta ljus som en befrielse från alla synder. Ljuset sporrar oss att göra det goda. När Kristus kommer skingras mörkret.

För herdarna uppenbarar sig en ängel och Herrens härlighet lyser omkring dem. Det var inte många som såg ljuset, men det var några, och så småningom spred sig ljuset. Vi får glädja oss över det ljus som utgått och utgår från detta barn.

Tänk ett ögonblick att Jesus inte hade funnits, att han inte blivit född som människa. Hur hade vår historia då sett ut? Vilken tideräkningen skulle vi då ha haft? Tänk bort alla kyrkor, kloster och helgon. Inga sakrament och inget Nya Testamente. Vad fanns då kvar i vår kultur av musik, konst och litteratur? Inga katedraler och inga oratorier. Universitet och vetenskap hade sett annorlunda ut. De har växt under inspiration av den kristna skapelsetron. Hade de mänskliga rättigheterna kunnat formuleras, de som gäller alla människor, också de svagaste? Vi hade säkert varit religiösa, men ingen hade berättat för oss om den förlorade sonen eller om den barmhärtige samariten. Vem hade lärt oss att kalla Gud för vår Fader. Vem hade sagt oss att också fienden skall älskas? Paulus hade inte skrivit kärlekens höga visa. Vem hade lärt oss att varje människa är Guds avbild, värd vår vördnad, omsorg och glädje? Gamla Testamentet och psaltarens psalmer hade varit enbart det judiska folkets egendom.

Nu tar vi detta som självklart och glömmer att allt började i en råkall grotta. Före all julstämning. ”Medan djupaste tystnad omslöt allt och natten hade nått till mitten av sitt lopp, steg ditt himmelska Ord, Herre, ned från sin himmelska tron”. Det är ingen tillfällighet att julens första mässa firas mitt i natten. Det är i nattens tystnad och mörker som det nya livet föds.

Evangelisten Lukas berättar inga detaljer kring själva födelsen. Han säger bara att när tiden var inne födde Maria sin son. Hon och Josef var långt från släkt och vänner. De var fattiga, påtvingad en mödosam resa. Det finns ingen berättelse bevarad, varken från henne eller från Josef. Tystnad omsluter det som skedde. Hur mycket Josef förstod vet vi inte. På en östlig ikon sitter han funderande, nästan grubblande, lite vid sidan om. Trots att han genom ängelns besked i drömmen hade fått veta hur hans trolovade blivit havande. En hymndiktare låter Maria säga: ”En helig ängel i hans dröm har sagt, hur i mitt sköte detta barn blev lagt. I nattens dunkel av en himmelsk låga, hugsvalades hans ängslan och hans plåga.” Också Josef får sitt budskap under natten. Maria gömde och begrundade i sitt hjärta. Ännu när barnet var tolv år gammalt förstår hon inte vad han säger om sig själv. Först så småningom uppenbaras barnets hemlighet och kallelse. Det nya livet föds i nattens tystnad och mörker.

Det gudomliga Ord som skapat och uppehåller allt, det Ordet blir kött i Marias liv – det är så hisnande ofattbart att inga mänskliga ord eller förklaringar kan göra mysteriet rättvisa. Ingen kan beskriva hur det gick till. Lika lite som uppståndelsen den första påsknatten hade några vittnen, lika lite finns det några mänskliga vittnesbörd till det nya livets födelse. Den djupaste tystnad omsluter allt. Ljuset lyser i mörker.

De första budbärarna är därför varken Josef eller Maria, utan änglarna, Guds direkta budbärare, som sänder herdarna till det som redan skett. Liksom det är änglar som förkunnar vad som skett i den grav, som är tom på uppståndelsens morgon. Änglarnas härlighet i julnatten får herdarna att gripas av stor förfäran. – Hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur kan det skapade ljuset belysa det gudomliga ljusets födelse? Hur kan det mänskliga förståndet begripa den gudomliga kärleken? Redan när vi möter mänsklig kärlek blir vi ställda och gripna. Hur mycket mer då inför den gudomliga? ”Kristus förenar i kärlek den skapade tillvaron med den oskapade,” – säger Maximus Confessor, och han försöker inte förklara, utan fortsätter – ”O under av gudomlig vänskap och barmhärtighet!”

Det kommer faser och tider där vi inte längre har hjälp av ord. Människan måste djupare in i mörkret. Det gudomliga ljuset lyser bäst när det är helt mörkt. Om Gud ödmjukar sig så att han blir detta fattiga och utlämnade barn, då är det i sin ordning att vägen till ljus går genom ödmjukhet. Vägen till större ljus går genom större ödmjukhet. Ljuset tänds inte vid sidan om mörkret, utan i det. Sakta, ofta med flämtande låga, växer det till. Jesu eget liv var ju inte framgångsrikt i vanlig mening. Men mörkret fick aldrig makt över honom. När dödens mörker tycktes ha fått honom i sitt grepp, då lyser, efter tre dagar, själva mörkret som dagen.

När vi firar denna natt då är det därför ett ljus för dem som sitter i mörker. För de fattiga och ensamma, för dem som saknar anseende, makt och inflytande, för de sörjande och övergivna, för de ringa och föraktade, för de ödmjuka och minsta. Den prövade och luttrade kan bekräfta. Det är i mörkret hon ser ljuset. Utan att vi kan fatta eller förstå. Men förundras, häpna och tillbedja. För att förstå att det är barnet i krubban som säger: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.”

Låt oss tillbedja ljuset som tänts för dem som vandrar i mörker!

Amen.