26 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Amos 6:1a, 4-7 1Tim 6:11-16 Luk 16;19-31

Ombytta roller

Dagens evangelium målar två olika scener, den ena från denna världen, den andra från den kommande. Den första känner vi igen, den andra inte. Samma personer är med i båda scenerna, men deras roller är ombytta.

I den första scenen ser vi en rik man, klädd i fenicisk purpur och egyptiskt linne. Han lever i fest och glans var dag. Men utanför hans port ligger en man, han sitter inte ens – han ligger – klädd i trasor och betäckt med sår. Han kan inte ens värja sig för de halvvilda hundar som slickar på hans sår. Han ligger där i ett fåfängt hopp att få äta av resterna från den rike mannens bord.

Så händer något. Tiggaren dör. Det gör också den rike. Plötsligt, men bara för ett ögonblick, är de fullständigt jämlika. Det står att den rike begravdes, säkert var det en pampig begravning med vackra ord om det lyckliga liv han fått leva. Om tiggarens begravning sägs ingenting. Men så ändras scenen, den vrids 180 grader. Samma personer men nu är rollerna ombytta. Om tiggaren sägs det att han förs av änglarna till Abrahams sida. Bokstavligt står det ”i Abrahams sköte”. Någon större lycka och ära kunde en troende jude inte tänka sig. Scenen har följt med ända in i det kristna begravningsritualet. När kistan bärs ut vid en katolsk begravning sjunger vi: ”In i Guds paradis må änglarna föra dig… må du med Lasaros, som här var fattig, få evig himmelsk vila”. Den rike, däremot, befinner sig i dödsriket, där han pinas och plågas av törst och hetta. Nu är det den rike som hamnat utanför porten. Rollerna är ombytta. Jesus har enligt Lukas sagt det tidigare: ”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta. Ve er som är mätta nu, ni ska få hungra.”

Innebörden är glasklar. Människans vanliga bedömning av vad som är ett gott liv stämmer inte med Guds. För de flesta judar vara välstånd och rikedom ett tecken på Guds välsignelse. Men den bedömningen är tveksam. Det är något annat som avgör. Välfärd och trygghet i denna tiden kan i evigheten bytas till sin motsats. Jungfru Maria sjunger om samma rollbyte: ”Hungriga mättar han med sina gåvor och rika skickar han tomhänta bort.”

Vi får inte veta något om tiggarens och den rikes mannens tro och inre tillstånd. Den rike behöver inte ha varit särskilt hårdhjärtad. Han visar sig ha omsorg om sina egna bröder. Men den rike mannen och Lasaros är inte sedelärande berättelse som skall göra oss lite mera givmilda mot de nödlidande. Att ge av sitt överflöd kostar inte så mycket.

Berättelsen går vidare. Den rikes hjärtskärande bön om lindring i sina plågor avvisas. Det gapar en klyfta mellan Lasaros vid Abrahams sida och den rike mannen i dödsriket. Kyrkans lära om skärseldens rening handlar om något annat. Den eliminerar inte det som måste ske före döden. Budskapet i denna berättelse är entydigt: Det är här i tiden som evigheten avgörs.

Berättelsen går ytterligare ett steg. Den rike mannen föreslår att hans bröder ska få en varning, så att det inte blir för sent också för dem. Men Abraham säger: ”De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.” Den rike kommer nu med ett annat förslag. Han tror sig veta bättre än Abraham, trots att han infogar ett vördnadsfullt tilltal: ”Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.” Hans argument avslöjar hur han tänker – detta gåtfulla hos människan. Att hon föredrar det ovanliga och sensationella, men är döv för sanningen och för Guds ord. Den rike mannen var inte bara blind för den fattige Lasaros, han var också döv för Mose och profeterna. Han kunde mycket väl gå i synagogan och offentligt visa sin vördnad för Mose och profeterna. Men han hörde inte. En av profeterna hörde vi i första läsningen, Amos, som ropat ve över dem som hade det makligt på sina soffor och drack vin ur stora skålar, men inte bekymrade sig om folkets skada. Deras dövhet för vad profeterna sade gjorde dem blinda för de fattiga utanför den egna porten. Också Paulus har, i versen före det avsnitt vi hörde i andra läsningen, talat om ”kärleken till pengar som roten till allt ont”. Bakom blindheten för de fattiga ligger dövheten för sanningen och Guds ord. Den rike mannen tror fortfarande, trots sina plågor i dödsriket, mera på ett sensationellt tecken än på Mose och profeterna. Sättet att tänka måste botas här i tiden, ty hjärtats tänkesätt tar vi med oss till andra sidan.

Jesus själv talar ofta om dem som kräver tecken. Han säger att de inte ska få något annat tecken än Jona-tecknet, det tecken som är han själv och hans ord. När han i Betania uppväckte sin vän Lasaros ur graven var det förvisso många som kom till tro, men inte alla. Andra fattade beslutet att röja honom ur vägen. Redan Origenes frågar sig om det inte är därför tiggaren i vår berättelse bär namnet Lasaros.

Här går skillnaden mellan tron och otron i dagen. Otron söker tecken och bevis, men bär på ett inre motstånd mot de tecken som Gud ger, det Abraham kallade ”Mose och profeterna”. En gång frågade man Jesus vad man skulle göra för att utföra Guds verk och han svarar: ”Detta är Guds verk, att ni tror på honom som han har sänt.” Människan behöver inte fara upp till himlen eller ner i avgrunden för att hitta sanningen, säger aposteln. Ordet har kommit människan nära – det vill säga trons ord, det som aposteln förkunnar.

Tron är just detta, att bejaka den sanning som Gud uppenbarat och som hans heliga kyrka förkunnar. Den som vill välja och vraka efter eget bedömande gör sig själv till högste domare. Och dömer sig själv till evig osäkerhet. Det kan ju alltid komma till nya ”tecken”. Människan måste stiga ner från sin piedestal och kapitulera för den sanning som Gud har uppenbarat och själv är garant för. Den rike och högmodige måste bli fattig för att ta emot trons gåva. Förnuftet måste med sin vilja bejaka den gudomliga sanningen. Den som ödmjukar sig blir upphöjd genom nåden. Den ödmjuke får sina ögon öppnade både för sanningen och för den fattige utanför sin dörr. Hon kan vittna om den rätta bekännelsen och dela med sig av den största rikedomen.

När vi blir stilla och vänder vårt öra till Guds ord, så upptäcker vi att Ordet i grunden inte är en sträng domare, utan en mild och barmhärtig kraft, som ingjuts i våra hjärtan. Aposteln säger att det är den helige Ande själv, som ingjuter sin kärlek i våra hjärtan, kärleken både till Gud och till den fattige. Den nyskapar oss och vidgar våra hjärtan, så att vi kan löpa Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma. Så fullgör berättelsen om den rike mannen och Lasaros sin uppgift.

Amen.