14 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Matt 16:13-19

(Predikan hölls i Mariavalls klosterkyrka och i en ekumenisk friluftsgudstjänst vid Bondrumsgården.)

Spelar det någon roll vad man tror om Jesus?

Vad har en gammal Bondrumsbo att säga sina tidigare grannar och alla vänner till Bondrumsgården? En präst har inget val. Hans privata åsikter är ointressanta. Hans uppgift är att förkunna Guds ord. Svenska kyrkan firar idag Apostladagen. Katolska kyrkan firade i den gångna veckan Petri och Pauli dag. Då hörde vi samma evangelium som vi hört nyss om Petri bekännelse till Jesus som Messias. Jesus hade frågat vem människorna ansåg att han var och fått olika svar. De flesta menade att han var någon slags profet. För ett tiotal år sedan orsakade den frågan stort rabalder i tidningarna. Själve ärkebiskopen hade uttryckt tvivel på vissa formuleringar i tron på Kristus. Spelar det någon roll vad man anser om Jesus? Gör det någon skillnad? Enligt fredagens frukostmöte i Simrishamn lever vi i ett Sverige som aldrig varit rikare än idag. Det som stör idyllen är att klyftorna mellan rika och fattiga har ökat. Invandrare och ungdomar är ofta hänvisade till socialen. Ett annat orosmoln är naturligtvis miljöhoten. Spelar det då någon roll vad vi tror om Jesus?

Det finns ett faktum som angår alla, oberoende av sociala och politiska villkor. Vi är alla dödliga. Vi skall alla dö. Även om det är obehagligt att påminnas om detta mitt i sommarens överflödande liv.

Spelar det i dödens närhet någon roll vad vi anser om Jesus? Knappast om det bara handlar om en åsikt eller vad jag råkar tycka. Men det Petrus uttryckte var inte en åsikt. Jesus säger att det som Petrus svarade var något mera. ”Kött och blod, dvs. människor, har inte uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.” Petrus bekände något som var mer än en åsikt. Vi kallar det tro. Denna tro var så stark och viss att Petrus senare skulle vara beredd att ge sitt liv för den. Det han bekände den gången i Caesarea Filippi är grundstenen i den kristna tron, att Jesus är den utlovade Messias och den levande Gudens son. Det var den tron som bekräftades när Jesus uppstod från de döda. Det var det budskapet som Petrus förkunnade den första Pingstdagen och som fick den kristna tron att sprida sig i hela den dåtida världen. Så småningom nådde den ända hit upp till Europas norra utkanter. Det byggdes kyrkor, kloster och sjukhus. Människor har levt och dött på denna tro i snart två tusen år. Idag tycks hela Västerlandet vända ryggen till denna tro, även om religionsbytet kommer smygande. Det är skillnad om jag tror att allt är slut med döden, eller om jag tror att döden är porten till evigt liv eller evig död. Det gör skillnad om jag lämnas ensam i döden eller om jag tror att någon tar emot mig, någon som motsvarar min djupaste längtan, längtan efter liv i fullhet och glädje.

Den kristna tron bygger på att Kristus har uppstått från de döda. Men hur vet vi att uppståndelsen är sann? Den kunde ju vara en vacker dröm för att göra livet lite uthärdligare. Budskapet kunde vara en komplott av ett skickligt PR-gäng, som gömt undan Jesu kropp och själva hittat på alltsammans. Är uppståndelsen däremot sann, då förklarar det varför man så noggrant kom ihåg allt vad Jesus hade sagt och gjort. Uppståndelsen bekräftar Petri bekännelse till Jesus: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Uppståndelsen är bekräftelsen på att Jesus är den han sade sig vara. Men hur vet vi att Jesus har uppstått från döda?

Vi har inga bevis i vanlig mening. Men vi har vittnesmål. Tillförlitliga människor har stigit in i vittnesbåset och avlagt sina vittnesmål. Alla de elva apostlarna avger samma vittnesmål: Vi har sett honom levande. Vi har har känt igen honom.

Apostlarna, med ett undantag (Johannes), fortsatte att vittna när de gav sina liv för denna tro. Det gör man knappast för en komplott. Apostlarna var inte några dårar eller fanatiker. De hade båda fötterna på jorden. Deras vittnesbörd är den stadiga grunden för den kristna tron.

Varje människa är hänvisad till att lita på andra människors vittnesmål. Ingen kan själv undersöka allt. Vi tror att Sokrates och Napoleon har existerat och att det finns mikroorganismer som vi inte kan se med blotta ögat. Vi tror därför att pålitliga människor har undersökt saken. Tron bygger inte på en känsla. Inte ens på en egen upplevelse. Vi har goda och förnuftiga skäl att lita på apostlarnas vittnesbörd. Apostlarnas tro fördes vidare av den kristna kyrkan. De som tog emot budskapet fick själva ett hopp om evigt liv och kraft att härda ut i alla livets svårigheter.

Men hur får man denna tro? Kommer den bara farande som en blixt från klar himmel? Anden blåser vart den vill, men normalt får man tron genom att lyssna till budskapet och med sitt förnuft bejaka det. Därför behöver kyrkan präster som förkunnar, som själva förmedlar samma budskap som Petrus hade bekänt. Därför ber vi skördens Herre om arbetare i hans tjänst.

Men för att människan skall få trons gåva behövs en faktor till. Att människan vill tro. Att hon vill överlämna sig åt Kristus och följa honom. Gud tvingar sig inte på någon och många föredrar att själva bestämma över sina liv. Kanske vill de ha kyrkans tjänster, kanske har de åsikter om Jesus, men trons gåva går dem förbi. De nobbar Gud, som en sommarpratare uttryckte det. De vill inte ha hans inblandning i sina liv. Till tron hör lydnaden. Att man är beredd att följa den man tror på. Därför behövs det ett visst mod för att tro. Det behövs en vilja och en beredskap att lämna över rodret till den som skapat oss, men som har gett oss friheten att välja.

Men den som vill tro – till denne säger Jesus: Sök och du skall finna. Bed och du skall få. Gud vägrar ingen sin nåd. Ingen har ångrat att han lämnade över rodret till den levande Gudens Son.

För att denna tro skall vara hållbar och sann behöver vi också kyrkan. Ideologier och självutnämnda profeter, rörelser och sekter avlöser varandra. Men den apostoliska kyrkan består, trots alla dåliga präster. Hon har fått löftet att inte ens dödsriket skall besegra henne. I den apostoliska kyrkan finns krafter som håller att både leva och dö på. Hennes ord och sakrament ger oss dödliga människor del av honom som övervann döden. När döden närmar sig gör det skillnad om man tror på Jesus eller inte.

På oss ankommer det att inte låta budskapet gå oss ur händerna, utan lyssna med hjärtats öra och att bejaka det apostoliska budskapet i trons lydnad.

Amen.