13 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Kung 19:16b, 19-21 Gal 5:1,13-18 Luk 9:51-62

Vägen till frihet

Människan har alltid längtat efter frihet. Frihet från allt som hindrar henne att leva. Hunger, sjukdom, okunnighet, begränsning, omänskliga lagar, främmande makter som hindrar människans frihet. I grunden är denna längtan något gott. Trots att friheten så ofta missförstås och missbrukas. Ingen har visat detta tydligare än Jesus och hans apostlar, inte minst Paulus, som i dagens andra läsning säger att vi är ”kallade till frihet”. Augustinus kan säga: Älska och gör vad du vill. Kyrkan har själv stått fadder till de så kallade mänskliga fri- och rättigheterna. Och det är en historiens tragik att hon ofta uppfattats som frihetens fiende. Låt oss först något reda ut begreppen. Det är inte så lätt att definiera vad frihet är.

Många förknippar frihet med en känsla. En känsla av frihet och oberoende. En sådan känsla ger en aning, men är knappast att lita på. Vem har inte ångrat att hon följde sin ytliga känsloimpuls? Det är ju på det sättet människan skaffar sig ovanor som i längden binder och förslavar. Känslan kan ge en aning, men är i sig inte att lita på.

Några skulle kanske definiera frihet som möjligheten att välja. Att inte hindras av någon eller något i det man själv vill göra med sitt liv. Ingen annan och ingenting annat får hindra den suveräna individen. Kyrkan försvarar människans fri- och rättigheter. Det är ett försvar mot de yttre hoten mot människans frihet. Men också den som lever i yttre frihet kan vara ofri. Den som äger mycket kan bli slav under det materiella. Kyrkan ser djupare. Hon vill befria hela människan, både som social, moralisk och andlig varelse.

Förmågan att välja mellan gott och ont är frihetens lägsta gräns. Den som använder denna frihet och väljer det onda förstör friheten. Den drogberoende kan instämma. Jesus berättar om den förlorade sonen, som använder sin rätt att välja, men förlorar sin frihet.

Den enklaste definitionen på frihet är: förmågan att göra det goda, och att göra det med glädje. ”Att göra din vilja, min Gud, är min lust”, vet den som är fri. Varje gång människan avviker från det goda avviker hon också från friheten. Den som syndar är syndens slav, säger Jesus. Men människan kan inte låta bli att längta efter friheten. Människans längtan efter frihet är en yttring av Guds avbild i oss, en delaktighet i Guds eget väsen, som är frihet. Därför kan till slut bara Gud själv befria oss. Det var därför han sände sin Son.

Idag hör vi i evangeliet hur Jesus och lärjungarna är på väg till Jerusalem och passerar en samarisk by. Då rådde det fiendskap mellan samarier och dem som bodde i Judeen. När byns invånare får höra att de skall till Jerusalem vill de inte ta emot dem. Lärjungarna vill nedkalla en gudomlig bestraffning, men blir tillrättavisade av Jesus. Jesu frihet kan inte tvingas på någon. Kyrkan har under historiens gång frestats att använda yttre maktmedel för att sprida och befästa evangeliet, men hon vet i grunden att sådant strider mot evangeliets väsen. Gud tvingar sig inte på någon. Det utesluter inte att kyrkan måste varna den som handlar eller tänker fel. Endast med Guds ord, som är ande och liv, kan människor föras in på frihetens väg.

Någon möter följet på vägen och säger: ”Jag skall följa dig vart du än går.” Jesu ord och handlingar lockade också till sig entusiaster. De fortsätter att dyka upp, imponerade av det ena eller det andra. Ibland vill de avlägga alla tänkbara löften. De får höra Jesus säga: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Ungefär som när någon knackar på klosterporten och först skall visas på allt som hårt och mödosamt på vägen som leder till Gud. Inte för att slå ner modet, men för att pröva andarna.

Också Jesus tar initiativet och säger till en annan: ”Följ mig!” Denne har egna villkor. Han vill först gå och begrava sin far. Det kan ju tyckas vara ett rimligt krav och för juden var det en helig plikt att begrava sina föräldrar. Vi hörde att Elia lät sin lärjunge gå och ta avsked från sina föräldrar, men Jesus svarar: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” Någon skymtar fram som väger tyngre och är viktigare än det viktigaste bland människor. ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla er,” säger Jesus i Bergspredikan. ”Ingenting får gå före kärleken till Kristus”, säger regeln. Det är inte konstigt att sådana ord väcker motstånd och undran. Leder inte sådant till fanatism och överdrifter? Försöken att mildra och prata bort sådana ord är legio. Men de står där. Förr eller senare måste människan välja. Hon måste använda sin frihet. Och valet får konsekvenser. Både för tiden och evigheten. Vägen till frihet betyder att välja bort allt som hotar och hindrar den sanna friheten. ”Om Sonen befriar er blir ni verkligen fria”, säger Jesus.

Så kommer en tredje fram och vill följa Jesus, men vill först ta farväl av sina närmaste. Han får höra: ”Den som ser sig om, när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.” Det är ett ord till dem som sagt sitt ja en gång, kanske flera gånger, men som upptäcker att det inte var helhjärtat. Det fanns förbehåll som dyker upp under vandringens gång. Vankelmod och rädsla som bäddar för kompromisser och som inte försvinner av sig själva. Kanske inga synliga och stora saker, men som ändå gnager och tär på friheten. Den frihet som har sin glädje i att få ge allt.

Är det möjligt att nå friheten, att bli en fri människa? Det är Marias fråga när hon hörde ängelns hälsning och budskap: ”Hur skall detta ske?” och ängeln svarar: ”Ingenting är omöjligt för Gud”. Redan Abraham fick detta svar vid Mamres terebintlund. Han och Sara fick löfte om en son, trots att de hade kommit till hög ålder och Sara log bakom tältduken. Herren svarar: ”Finns det någonting som är omöjligt för Gud?” Abraham är trons fader. Maria är trons moder. ”Salig är hon som trodde”, säger Elisabet. En tro som inte drar gränser för Guds möjligheter och därför svarar med trons lydnad: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”

Gud låter människan smaka frihetens sötma, eller åtminstone se den skymta fram. Priset för att nå friheten är högt, men den som har smakat frihetens sötma och känt okets lätthet, behöver inte tveka.

Viljan efterfrågas, men det är på nåden det hänger. ”Få människor anar vad Gud kunde göra av dem om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning, om de tog avstånd från sig själva och helt överlämnade sig åt den gudomliga mästaren så att han kunde forma deras själar mellan sina händer.” (Ignatius av Loyola).

”Ni är kallade till frihet”, säger aposteln. Kristus är vår frihet. Han ger oss denna frihet genom sin Ande. ”Låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär.” ”Där Herrens Ande är där är frihet”.

Amen.