12 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Sak 12:10-11;13:1 Gal 3:26-29 Luk 9:18-24

Bröllopsglädje

Äkta bröllopsglädje sprider sig. Ibland i ett helt land. Mitt i denna glädje hör vi i dagens evangelium om att Människosonen måste bli förkastad, lida och dödas. Men evangeliet förblir ett glädjebud. Det är inte givet för att beröva oss glädjen, men för att fullborda den. Jesus själv deltog i bröllopet i Kana. Det eviga livet i himlen beskrivs som ett bröllop. Kyrkan tvekar inte att välsigna det riskabla företag som ett äktenskap är, låta vara efter nödvändig förberedelse. Bröllop har i historien firats som kanske den största av mänskliga fester. De som vågar ingå äktenskap visar framåt och ger hopp. Glädjen sprider sig till bröllopsgästerna. Också i ett land med förödande skilsmässostatistik lyssnar man, tror jag, instämmande till löften om trohet tills döden skiljer makarna åt. Intuitivt vet man att så är det tänkt. Det äkta leendet från brud och brudgum – vem kan låta bli att glädja sig? Evangeliet upphäver inte denna glädje, men fullbordar den.

Igår varnades vi i mässans evangelium för att bekymra sig om kläder – sådana tycks spela en viss roll vid bröllop. I denna mässa hör vi aposteln tala om kläder, som i skönhet övergår också den vackraste bröllopsklänning. ”Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus”, säger aposteln. Det är vad den vita dopdräkten symboliserar. Den döpte blir klädd i Kristi renhet och rättfärdighet. När den dräkten smutsats ner av synd, tvättas den ren varje gång vi uppriktigt bekänner våra synder och får dem förlåtna. Den inre människan blir klädd i en dräkt som lyser av himmelsk renhet och glans.

Alla döpta bär samma dräkt. Alla får del av samma renhet och samma värdighet, oberoende av härkomst, social status eller kön. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.” Apostelns ord citeras gärna i den ideologiska debatten, men tragiskt nog glömmer man ofta vem det är som ger oss denna fundamentala jämlikhet. Man tar gåvan och glömmer givaren. På samma sätt vill människan gärna ha del av glädjen, men frågar inte efter honom som ger den. Man nöjer sig med den ytliga glädjen, men avvisar den optimala och eviga. Man bekymrar sig om mat och kläder för kroppen, men inte om näring och kläder för själen.

Dagens läsningar handlar inte främst om människans ytlighet och jordiska bekymmer. Varje bröllop firas i en värld som inte är som den skall. Det som inte borde ske, sker ändå. Då är det lätt att drömma sig bort en stund eller att blunda. Då blir det mest strålande bröllop en parentes med dålig eftersmak, när det skulle kunna peka mot renhetens, kärlekens och trohetens källa och fullbordan.

Dagens första läsning berättar om en grym våldshandling. En människa har blivit ”genomborrad”, sannolikt med ett svärd. Man sörjer och gråter bittert, ”som man gråter över sin förstfödde”. Det är profeten Sakarja som berättar detta. Han verkade i Jerusalem efter återkomsten från fångenskapen i Babylonien, alltså ung. 500 f. Kr. Exegeterna säger sig inte veta vem profeten syftar på. Som profeterna ofta gör, nöjer sig Sakarja med att antyda och ge vissa konturer. Men Nya Testamentet vet. Evangelisten Johannes berättar hur en av soldaterna vid Jesu kors stack upp hans sida med ett spjut. Därefter citerar han just detta ord av profeten: ”De skall se på honom som de har genomborrat.”

Världen är fylld av våldsdåd och orenhet. Mitt eget liv är heller inte rent. Jag har sårat och skadat både min nästa och mig själv. Bibeln kallar det synd. Och varje synd sårar på något sätt Gud. I spjutspetsen mot Jesu hjärta är alla våra synder samlade. Som ung flicka ser den heliga Birgitta i en vision den korsfäste och frågar vem som har gjort honom allt detta. Hon får svaret: ”Alla som föraktar min kärlek.”

Att se bort är riskabelt. En dag kommer allt i dagen. I bibelns sista bok skriver samme Johannes, och nu gäller det den yttersta framtiden: ”Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom, också de som har genomborrat honom, och alla jordens stammar skall brista ut i klagan för hans skull”. De som först då ser kommer att sörja bittert. Men profeten har också några verser längre fram sagt något mera: ”Den dagen skall en källa rinna upp som renar Jerusalems invånare från synd och orenhet.” Profeten antyder en källa som renar. Mera säger han inte.

Uppfyllelsen av profetian är det kristna evangeliet om Jesu död och uppståndelse. Mig veterligt har ingen annan religion någon motsvarighet till detta vidunderliga budskap. Ur Jesu genomborrade sida rinner det fram en källa av förlåtelse, nåd och nytt liv. Det är påskens paradoxala evangelium. Guds älskade Son låter sig genomborras av våra synder, men lönar detta största onda med det största goda.

Därför vill aposteln inte veta av något annat än Kristi kors. ”De skall se upp till honom som de har genomborrat…” Alla ser förvisso inte i riktning mot korset. Världen runt försöker man eliminera påminnelser om detta kors. Ibland med en avslöjande fanatism. Varför denna frenesi att eliminera något man säger sig inte tro på? Också den troende kan frestas att se bort, nöja sig med en andlighet utan omvändelse och bot. Därmed glider man in i en skuggvärld där bröllopsglädje och lovsång tystnar – försmaken av dödsriket.

Ur Jesu hjärta rann inte bara förlåtelse. Där finns också skydd och nytt liv att hämta. Den som bekämpar sina synder men frestas att förtvivla, får skydd och helande i detta hjärta. Så hade en annan profet sagt: ”I hans sår blir vi helade”. Otaliga troende kan vittna om samma erfarenhet. De gör som klippgrävlingen, när den söker skydd i klippans skreva. Att be den smärtorika rosenkransen eller att med sin ande gå in i den klippskrevan, Jesu hjärta, är att finna skydd mot demoner och frestelser. Där finns värme för ett kallt hjärta och ny iver för den tröge och likgiltige. I den klippan finns den mildhet och det tålamod vi inte kan uppbringa själva. I enlighet med Jesu eget löfte: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ.”

Allt är samlat och tydliggjort i den heliga eukaristin, kyrkans ständiga bröllopsmåltid. Vi ber om bot för vår och hela världens synd. Vi ser upp mot den som låtit sig genomborras. Prästen lyfter det offrade brödet och säger ”Se, Guds lamm, som borttager världens synder. Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid.” Församlingen, bröllopsgästerna, svarar: ”Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak, men säg blott ett ord, så blir jag helad.”

Låt oss be om nåden att säga det med uppriktiga hjärtan, så att våra ögon öppnas och våra läppar får smaka sötman av den eviga bröllopsglädjen.

Amen.