Den märkliga viljan

SJUNDE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 7:55-60 Upp 22:12-14,16-17,20 Joh 17:20-26

Den märkliga viljan

När människan är i nöd är det en välsignelse att ha en vän som vill mitt bästa, som kan lyssna eller ge ett gott råd. ”En trogen vän är ett omätligt värde, en tillgång som inte kan vägas på våg”, säger den vise Syrak. Ännu bättre är det om vännen också är beredd att betala ett pris för vänskapen, och allra bäst om han också har kraft och förmåga att ge det som behövs. Evangeliet säger att det finns en sådan vän. En som både vill vårt bästa och som är i stånd att ge oss det.

Vi hör hans röst i evangeliet. ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara där jag är, för att de skall få se min härlighet”. Han vänder sig i bön till Fadern, men han gör det med sin egen mänskliga vilja, ”Fader, jag vill…” Han formulerar bönen strax före sitt lidande, men kyrkan låter oss höra den dagarna efter hans himmelsfärd, när han har gått in i det allra heligaste för att träda fram med vår sak, som vår vän, advokat och förespråkare inför Fadern. Men det är som människa han talar och uttrycker sin vilja. Han har inte lagt av sin mänskliga natur och vilja. Det är samma vilja som fylldes av medlidande med människorna, när han såg att de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde. Han ber med hela sitt hjärta. Han vill vårt bästa, vårt allra bästa. Han vill att vi skall vara där han är, där vi hör hemma, hos hans Fader, som genom honom också blir vår Fader. Han vill att vi skall få se det han ser. Han vill dra oss ut ur mörkret in i ljuset.

Det var denna vilja som drev honom hela tiden. Det var den viljan som fick honom att födas och läggas i en krubba, att utföra sina underverk och förkunna sanningen. Det var med sin mänskliga vilja som han överlät sig åt Faderns vilja i Getsemane, trots ångest och vånda. Det var med sin vilja som han på korset överlämnade sin Ande. Med sin vilja drar han sina vänner till Fadern. Han betalar priset. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner, hade han själv lärt. Fadern tog emot hans vilja och lät honom uppstå på tredje dagen och inta platsen på högra sidan om Faderns tron i himlen. För att alla fientliga makter skall läggas under hans fötter.

Det är denna vilja som håller allting uppe och driver världen mot sin fullbordan, trots allt som pekar på motsatsen. Det är denna vilja som visar kärlekens sanna väsen. Kärlek är inte en känsla, utan den kraftfulla och rätt inriktade viljan, lär oss fäderna. Det är den kärleken vi har kommit till tro på.

Vi ser det hos martyren Stefanos, som blivit hans vän och får se in i himlen. ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” När detta vittnesbörd möts av raseri och stenarna börjar hagla märker vi att Stefanos har fått samma vilja som sin Herre. Också han överlämnar sin Ande och ber för sina bödlar.

Det är samma vilja som övervinner Saulus. Först stod han som vittne till stenandet av Stefanos. På Damaskusvägen möter han frågan: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Först blir han blind av det han sett. Sedan, efter tre dagar i mörker och tystnad, får han sina ögon öppnade. Nu kan ingenting hindra honom från att vittna för alla om detta ljus. Också han får del av Jesu vilja, ”för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus”.

Det är samma vilja som får Jesus att sända sin Ande över kyrkan. Under de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst ber Kyrkan om och väntar på Anden. För att Kristi verk skall fullbordas, så att kyrkan renas, förnyas och helgas och kan vittna för alla om Kristi ljus. Det sker inte automatiskt. Vi kan inte passivt kräva att Gud skall göra underverk. Att bli upprörd över andras synder hjälper inte alls, i stället förblindar det. Både Stefanos och Paulus fick sin egen vilja förvandlad.

Ändå har varje förnyelse sin kraft i Kristi vilja. Vi vet att hans offer togs emot av Fadern, som sände Hjälparen den helige Ande. Det är därför domen börjar med Guds hus, vi som har fått kunskap om Kristi vilja och fått Anden utgjuten i våra hjärtan. ”Den åt vilken mycket är givet, av honom ska mycket bli utkrävt”. Det är Jesu tålmodiga vilja som gör att det inte är ute med oss. Det är hans kärleks vilja som får Fadern att sända Hjälparen också detta år. Också över den kyrka som svikit. För att rena, förnya och helga.

Vi ber om Anden för att renas från skuld och tyngande laster. ”Saliga de som tvättar sina kläder rena”, hörde vi i andra läsningen. ”De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar.”

Vi ber om Anden för att förnyas till hela vår varelse. ”Den som törstar skall komma”, hörde vi. Den som inte törstar, håller inte ut, säger ett helgon. Den som inte dagligen låter sig förnyas, glider långsamt in i ljumhetens skuggvärld, där alla katter är grå, där tvivlet växer och förtvivlan väntar runt hörnet. Fly inte inte i skräck och bävan, säger Benedictus till den räddhågade.

Kristi vilja är densamma. Han vill att vi skall vara där han är. Hans ok är milt och hans börda är lätt. Något händer med den som kommer till honom. Vägen kan vara smal, men Benedictus säger att hjärtat vidgar sig. Ambrosius förklarar varför: ”Även om vägen är smal så vidgar sig hjärtat, ty det blir en boning för Fadern, Sonen och den Helige Ande”. Augustinus bekräftar: ”Där Gud bor är rymd och vidd; i denna vidd utgjuts kärleken, nämligen i våra hjärtan, genom den helige Ande, som bor i oss”.

Kan någon makt vara starkare än den vilja vi hör ur Jesu mun? ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara där jag är, för att de skall få se min härlighet”.

Amen.