Jag vill

Den helige Benedictus dag

Gen 12:1-4 Joh 17:20-26

Jag vill

Ibland hör man det på rösten, ibland ser man det i ögonen, ibland märks det på gången – jag talar om en brinnande människa. Det finns något fascinerande med en sådan män­niska, även om det också kan vara utmanande. Motsatsen är den som kall­nat, den vars blick har slocknat, den som går med tunga steg eller som bara går omkring, eftersom han har tappat målet, det viktigaste.

Nu finns det fanatiker som brinner för fel saker eller entusiaster, som tror att kärleken sitter i känslan och därför snabbt tröttnar. Men det är ingen tvekan om att människan är till för att brinna. Med en rätt inriktad och brinnan­de vilja. Vi kallar det kärlek. Den brinner inte för sig själv, utan för de andra och för det goda.

Vi hörde en sådan röst i evangeliet. ”Jag vill”, sade rösten. Det var en mänsklig röst, och bakom den en mänsklig vilja. Den rätt inriktade och brinnande viljan. ”Fader, jag vill”. Rös­ten var inte isolerad och ensam. Röstens ägare vänder sig till sin Fader och uttrycker sin vilja, som både liknar en bön och ett löfte. En bön som också är en förbön. ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är.”

Johannesevangeliet, som återger detta ord ur Jesu avskedstal, visar att rösten är den ut­sände Sonens önskan och förbön riktad till hans himmelske Fader. Det är drivkraften i hela hans liv, som nu går mot sin kulmen, hans överlåtelse och offer. Sonen är utsänd av Fa­dern för att rädda den kallnade, vilsegångna och döende människan. Men det sker inte som en kall lydnads­handling. Sonen har sin egen mänskliga och brinnande vilja. Han skall i Getsema­ne be att få slippa, men lägger till slut sin vilja i Guds vilja. Hans kärlek har ett mänskligt hjärta. Det är därför han såras när människor vänder sig bort eller svarar med att nonchalera eller bespot­ta, vända sig bort eller bara kallna.

Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet.” Att tro är att ha fått upp ögonen för denna brinnande vilja, att ha kommit till tro på denna kär­lek. Det är därför vi förbereder oss att fira påsk.

En som kommit till tro på denna kärlek och själv blivit brinnande är den helige Benedictus. Han var en nykter romare med båda fötterna på jorden. Hans klosterregel är ingen kär­leks­dikt. Men här och var märker man att han själv blivit brinnande. Redan i prolo­gen, fö­retalet till regeln, som vi den senaste tiden bekantat oss med på nytt här i klost­ret, redan här avslöjar han sin förälskelse och sin drivkraft. Företalet är en inbjudan och en kallelse till den som skall inträda i klostret, men det kan också läsas som en öppen inbju­dan till ett liv i Kristi efterföljd. ”Vem du än är, som avsäger dig egenviljan och vill gå i tjänst hos Her­ren Kristus…” Rösten är ivrig. Den manar den sovande att resa sig ur söm­nen, att öppna ögonen för ljuset från Gud, att löpa och springa, så att inte dödens mörker faller över hen­ne. Rösten lockar med det som varje människa djupast längtar efter: att få leva, men att få göra det helt och fullt och utan slut. Den säger realistiskt: då måste man vända sig från det onda och göra vad rätt är. Ändå är inte moralen det viktiga. Bakom regeln ljuder den röst som vi hörde i evangeliet, Jesu brinnande vilja och kärlek. Den nyktre romaren Benedictus avslöjar sig. Han har smittats av sin Herres vilja: ”Älskade bröder”, säger han, och tonen vibrerar, ”vad kunde väl vara oss ljuvligare än den­na Herrens röst, som inbjuder oss. Se, i sin godhet visar oss Herren vägen till livet.”

Samma brinnande vilja lyser igenom när vi läser fastekapitlet i regeln. Där manar han bröderna att bevara sina liv i största renhet och avhålla sig från alla onda vanor. De skall under fastetiden t.o.m. göra lite extra. Alltså hedonismens motsats, den dominerande religionen idag, som tror sig kunna hitta livet direkt i det som glittrar och smakar gott på tungan, men som snart hänger med huvudet, eftersom döden ändå väntar runt hörnet. Fastekapitlet med sin måttliga stränghet är fyllt av en äkta glädje. Där bär man ”i den helige Andes glädje fram något utöver det fastställda måttet.” Med den andliga längtans glädje ser man fram mot den heliga påsken.

Rösten kommer ur samma källa, den brinnande viljan, vi kallar det kärlek. Det gäller både smått och stort. Är du trött och håglös? Har glädjen försvunnit? Kyrkans urgamla råd är att inte söka tröst på fel ställe, utan gå den lilla omvägen via en måttlig fasta, bot, bön och kärlekens gärningar. Där får du på nytt kontakt med glädjens källa. Har du tappat modet och livslus­ten. Lyssna till rösten, som vibrerar av kärlek. Följ honom som går före att visa vägen till livet. Låt dig tändas av den röst du hör i evangeliet: ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet.”

Vi hör hans röst och får smaka hans kärlek i den eukaristi vi nu firar.

Amen.