16 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Vish 12:13,16-19 Rom 8:26-27 Matt 13:24-43

Finns det onda människor?

När vi hör om kvalificerat onda handlingar ligger det nära till hands att förklara utöva­ren för ond. Samtidigt ryser vi. Hur är det möjligt? Kan en människa vara ond?

Olika vetenskaper, psykologi, genetik, sociologi, försöker förklara varför människor utför onda handlingar. Och mycket kan förklaras – men inte allt. Snarast tycks vi ha kommit till en gräns, där de olika vetenskaperna lämnar oss i sticket. Inför de grövsta brotten står specialister­na ofta handfallna och dessutom inbördes oeniga. Om män­niskan bara beskrivs med sådana redskap lämnas något utanför. Ondskan banaliseras och människan reduceras. Hon berövas sin moraliska värdighet, när hennes kapacitet att synda förnekas. Ofta hänvisar man till en störd personlighet eller dålig uppväxt. Men inför riktigt onda handlingar slår reaktionen om och frestar att förklara utöva­ren för rätt och slätt ond. Ondskans gåta låter sig inte vetenskapligt förklaras. Det är som om det fanns en osynlig sabotör, som sår ogräs bland vetet. Evangeliets svar på varifrån ogräset kommer har en märklig aktualitet: ”Det är en fiende som har varit fram­me.” Skrif­­ten talar om en ond makt och ger den olika namn: djävul, satan, lögnare, mörkrets furste.

Det kan tyckas otäckt att tala om sådant mitt i sommaren, men, paradoxalt nog är det i en tid där man inte längre räknar med vare sig djävul eller synd, som ondskan tycks få allt friare spelrum. Det var under det förra seklet som tron på djävulen och känslan för synd gick förlorad för det stora flertalet människor i vår kulturkrets. Det var samma sekel som fick bevittna de förmodligen största grymheterna i mänsklighetens historia. Finns det rentav ett sam­band?

Ondskans gåtfulla fenomen har ibland framställts på ett så konkret sätt att man trodde sig veta hur djävulen såg ut. Men till kyrkans övertygelse om en ond makt hör att det är en andlig, och därmed osynlig realitet. Det betyder att vi måste vara mycket försiktiga med att kalla en människa för rätt och slätt ond. Inte ens pedofilen eller ter­roristen. Ännu allvarligare blir det om man betecknar andra folk eller grupper som sär­skilt onda. Däremot finns det onda handlingar, gärningar som i och för sig är onda, ä­ven om avsikten är god.

Inte heller får vi ”förstora” djävulens makt. När vi får intrycket att det är ondskan som regerar, då påminner oss kyrkan om att det är Gud som ”styr våra öden” (Vish 12:18). Endast Gud är allsmäktig, trots allt vi ser av ondska. Djävulen kan bara agera inom de ramar som Gud tillåter. Han kan inte skapa, bara sabotera, förvrida och förvränga. Krist­na filosofer har försökt att förklara ondskan som en ”brist på det goda”. Ondskan har ingen ”egen substans”. Inte ens djävulen är till sin substans ond. Skriften beskriver ho­nom som en fallen ängel (jfr Jes 14:12-15). Djävulen kan bara förstöra eller skada det goda som Gud ensam skapar. En lögn kan ju inte finnas om det inte finns någon san­ning. Vi förnekar inte ondskans realitet, men förstorar den inte heller.

För att djävulen skall ha framgång behöver han människor. Hans viktigaste verksam­het består i att fresta och förföra människan. Det är detta som får Jesus att säga att det onda kommer från människans hjärta. ”Från hjärtat kommer onda tankar, mord, äkten­skapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal.” (Matt 15:19) Detta betyder natur­ligtvis inte att människan är ond till sitt väsen, men det lär oss hur ondskan uppstår. Människan lånar sitt öra till den förföriska rösten och faller för dess frestelse. Inte minst när hon har då­liga kunskaper om rätt och fel, om gott och ont, eller har lagt sig till med dåliga vanor.

En munkfader, som vi skall fira denna vecka, den helige Johannes Cassianus, lär oss att det egentligen bara finns en enda sak som är helt och hållet ond: synden eller lasten. Allt annat, också olyckor och orättvisor, sjukdom och död, är inte i sig onda. De kan bli verktyg för eller användas både till gott och ont.

Här övergår teorin till praktik. Här lär vi oss hur ondskan får inträde i våra egna liv. Den vise säger: ”Mer än allt annat – vakta ditt hjärta, ty hjärtat styr ditt liv” (Ords 4:23). I det egna hjärtat börjar kampen mot det onda i världen. Kyrkan har den otack­samma uppgiften att skilja mellan andarna, mellan ont och gott, mellan rätt och fel. Men det måste börja med henne själv. Om hennes egna representanter sviker förlorar hon, som bekant, auktoritet och trovärdighet. Ingen kan ta bort flisan ur sin broders öga, som inte första tagit bort bjälken ur sitt eget. Ingen kan vägleda andra, som inte själv låter sig vägle­das. När kyrkan undervisar människorna så förutsätter det att hon själv först lyssnar till och lyder Guds ord.

Det finns en ännu konkretare förutsättning för den som vill rensa bort ogräset i värl­den. Den ges till abboten i Den helige Benedictus´ regel, men gäller varje kristen: ”Han skall hata det onda, älska bröderna. Måste han tillrättavisa skall han handla klokt och inte gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort rosen” (RB 64). Något liknande möter i Ordspråksboken: ”Bättre en tålmodig man än en stark, bättre den som styr sitt sinne, än den som intar en stad” (Ords 16:32). I psal­ta­ren får vi samma råd: ”Reta inte upp dig på de onda. Stilla din harm, låt din vrede slockna, reta inte upp dig, det leder bara till ont” (Ps 37).

En av ökenfäderna besökte vid ett tillfälle en stad och blev där angripen med smä­del­ser och spydiga frågor vad kristendomen hade gjort för att förbättra världen och utrota ondskan. Han svarade: ”Trons kraft visas i att jag kan stå ut med era smädelser och mer därtill utan att bli upprörd eller löna ont med ont”.

Vad är hemligheten med detta tålamod? I första läsningen hörde vi den vise säga till Gud: ”Du förfogar över styrka, men du dömer med mildhet; med skonsamhet styr du våra öden. Du har fyllt dina söner med hopp, ty du ger dem tillfälle att vända om när de syndar.” (Vish 12:18, 19) Det är samma Ande som verkar i Getsemane, när Jesus av­står från att be ner legioner änglar för att kväsa ondskan, men i stället låter sig tas till fånga och spikas fast på ett kors. Att öva tålamod är att upptäcka och långsamt fyllas av korsets gudomliga kraft. I världens ögon är det lika oansenligt som det lilla senaps­kornet, det som ändå bär frukt. Eller den lilla kvantiteten surdeg, som genomsyrar hela degen. Det är dessa tålamodets och saktmodets människor som uppehåller världen, dessa vars ansikten lyser som solen, och som därmed vittnar om ondskans vanmakt.

Detta betyder inte att de blundar eller blir naiva. Vi tror att Gud en gång skall skilja ogräset från vetet i en slutlig dom. Men till slut är det Gud ensam som dömer. ”Ta inte rätten i egna händer”, säger aposteln, ”utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.” Aposteln fortsätter: ”Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan beseg­ra det onda med det goda.” (Rom 12:19-21)

När vi låter den egna vreden och harmen dö och tuggar i oss Kristi mildhet och sakt­mod, då visar sig också ondskans vanmakt. ”Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk av hjärtat”, säger Jesus (Matt 11:29). De onda makterna får inget grepp om de saktmodiga. Dessa som har del i Kristi milda allmakt. Den makt som besegrat djävulen och som inbjuder oss att bli delaktiga av hans seger, ock­så idag i den heliga eukaristin.

Amen.