15 SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”

Jes 55:10-11 Rom 8:18-23 Matt 13:1-23

En man gick ut för att så…

Ett vänligt ord är bättre än den bästa gåva” säger Visheten (Syr 18:17). Ett fjäderlätt ord väger tyngre än en dyrbar gåva. Det kan upprätta en annan människa. Det kan åter­skapa en skadad relation. Ett uteblivet eller ett ont ord kan cementera en konflikt och förstöra relationen. Verkliga krig har ofta börjat som ordkrig. Genom ord söker männi­skan sin broder, förutsatt att orden är äkta. Men den andre måste lyssna och svara. Or­den är människans viktigaste verktyg för att skapa och upp­rätthålla äkta ge­men­skap.

Samma verktyg använder Gud när han vill upprätta gemen­skapen med oss männi­skor. Han tar oss inte i nackskinnet, som kattmamman sina ungar. Han kommenderar oss inte, som befälhavaren sina soldater. Han frågar efter oss och söker oss. ”Människa, var är du?” (Gen 3:9) När hans eget folk vänt sig bort till andra gudar, sänder han pro­feter, som med sina ord försöker väcka, varna, vägleda och trösta folket och så åter­upp­rätta förbundet. När tiden är fullbordad låter han sitt Ord bli människa, född av jungfrun. Jesus börjar sin offentliga gärning med att tala och förkunna. Ofta talar han i liknelser, ett slags bildspråk. ”En man gick ut för att så”. Varje lantbrukare kände igen sig. Men han talar om sig själv. Jesus är sånings­mannen som sår sitt ord i människornas hjärtan. Valet av bild är inte godtyckligt.

Kristi ord är levande och kraftigt. Som sädeskornet rymmer hans ord en inre, o­synlig kraft. Till det yttre verkar det lilla kornet sterilt och dött, men när det myllas ner i jorden utveck­lar det en oerhörd kraft. Av ett korn kan det bli 30, 60 eller 100 nya korn. Från vår mänsk­liga erfarenhet vet vi vad ett litet ord kan åstadkomma. Guds ord rymmer denna kraft, men i en oerhört mycket högre intensitet.

Vad är syftet med att Guds ord förkunnas? Vad för slags frukt är det som avses? – Ordet förkunnas för att väcka tro. Tro på den osynlige Guden, som människan vänt sig ifrån, när hon nöjer sig med vad hon kan se och förnimma med sina sinnen. Denna tro får inte människan hur eller var som helst. Hon får den genom att lyssna på Kristi ord. ”Tron kommer av hörandet”, säger aposteln (Rom 10:17).

Ur tron växer hoppet. Hela skapelsen suckar ju i sitt slaveri under ”tomhetens välde”, som aposteln sade i andra läsningen. Tomheten skall inte få sista ordet. Genom tron har aposteln fått ett hopp, ett hopp som relativiserar lidandena i denna världen. Så kraftigt är Guds ord. Det vänder inte fruktlöst tillbaka. Ordet utför det Gud vill och fullbordar hans uppdrag (Jes 55:11).

Vidare bär ordet frukt i kärlek. Ordet får hjärtat att vidga sig. Det befriar människan ur självisk­he­tens begränsade monolog. Den själviska människan hör bara den egna ma­lan­de rösten. Hon måste väckas ur medvetslöshet och sömnig tröghet. ”Det är dags för oss att resa oss ur sömnen”, säger aposteln. ”Låt oss med vidöppna öron lyssna till vad Guds röst manar oss till, då den dagligen ropar: ’Idag om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan’” (RB prol 8f).

Kristi ord sås i våra hjärtan för att väcka tro, hopp och kärlek. Men trots ordets egen kraft bär det inte frukt au­tomatiskt. Säden måste komma i den goda jorden. Ordet måste tas emot. Jesus förklarar hur det går till när säden inte bär frukt. Först ”den som inte förstår”. Det är säden vid väg­kanten som fåglarna äter upp. Hur många gånger har vi inte hört med våra fysiska öron, men ändå inte hört? Det vet vi ock­så mellan människor. När ord, även om de är sagda i uppriktig­het och kärlek, ändå inte tas emot av den and­re. När vi skall lyssna till Guds ord måste vi därför först rena våra hjärtan och bereda vårt hjärtas jord. Att avvisa Guds ord kan tyckas ofarligt, men det skall en gång dras fram i domen. Våra liv skall dömas efter hur vi har hört, hur vi har använt våra öron.

Andra sädeskorn föll på steniga ställen, ett tunt jordlager ovanpå en underliggande berghäll. Säden där växte upp snabbt, men förtorkade under solens hetta, eftersom den inte hade fått till­räckligt djupa rötter. Det syftar på den som lätt blir entusiastisk, men som är flyktig. Efter kort tid, kanske bara några minuter efter mässans slut, är allt bort­glömt och ersatt av nå­gon ny förälskelse. Inte minst när svårigheter och lidanden drab­bar. Vår tid tycks ha gjort denna flyktighet till en dominerande livshållning. Männi­skan jagar efter ständigt nya intryck och upplevelser, läser ständigt nya böcker utan att ha smält den tidigare, men får allt svårare att ta någonting på riktigt allvar. Var lär man sig idag uthållighet?

Sådden bland tistlarna är en bild för hur ”världsliga bekymmer och rikedomens loc­kelser” kan kväva ordet så att det inte bär frukt. Långsamt och ofta omärkligt glider den troende allt längre bort. Det viktigaste i livet, att söka Gud och hans rike, halkar allt längre ner på prioriteringslistan. Kärleken kallnar och ersätts av ljumhet och likgiltighet. Ofta handlar det om att ordet inte släppts in i vissa av hjärtats skrymslen. Vissa synder gör hon aldrig riktigt upp med. Vissa ”bekym­mer” vågar hon inte ens se. Och så får de långsamt makt över henne. Men var inte rädd! Kristi ord är inte utsänt för att binda och plåga, utan för att befria. Låt ljuset lysa inte minst i det rum i hjärtat där du är mest käns­lig. Där rädslan hindrar dig att ge Kristus herraväldet. Tänk på vem han är som talar. Han har ett milt och ödmjukt hjärta. Var inte rädd att be om hans hjälp att övervinna rädslan. Det första steget kan vara att inför honom, så enkelt och klart som möjligt, ge ord åt rädslan. Så länge män­niskan ber om hjälp är hon skyd­dad. Ofta behöver hon en klok själasörjare som hjälper till att se klart.

Den goda jorden är det hjärta som lyssnar och likt Maria tar emot, bejakar och begrun­dar. ”Lyssna och böj ditt hjärtas öra, tag villigt emot en god faders förmaning och fullbor­da den i handling”, säger Benedictus. Varje dag och i varje ny situation. Människan är obe­ständig. Hon glömmer snabbt och behöver ständigt på nytt upptäcka ordets kraft att föra ut ur begränsning och fångenskap. Men hon upptäcker och erfar denna kraft bara ge­nom att lyssna, och lyssna igen. Tugga i sig orden, så att hon känner deras smak och får del av dess kraftfulla näring.

Då sker det som vi inte kan registrera eller märka själva. Frukten är en gåva. Ordet omskapar och förvandla den som lyssnar, så att hon får Kristi sinne (1 Kor 2:16). Ordet förvandlar henne till likhet med det ord som hon lyssnar till. Så att hon en dag också får se honom, som hon här på jorden lyssnat till, se honom ansikte mot ansikte – det vi nu föregriper när Ordets liturgi övergår i Eukaristins liturgi.

Amen.