EFFATA

23 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 35:4-7a Jak 2:1-5 Mark 7:31-37

EFFATA

Det märkliga och annorlunda i detta evangelium är invävt i det kända och vanliga. Den dövstumme mannen blir förd till Jesus av några andra, förmodligen vänner eller anförvanter. Dessa ber Jesus att lägga sin hand på honom. Den som drabbas av allvarlig sjukdom behöver hjälp för att komma till läkare. Även om det är läkaren som opererar, så behövs det många andra som samverkar till botandet, från ambulansförare till sjuksköterskor och goda vänner.

Mannen var döv och kunde knappt tala. Stumhet beror ofta på dövhet. Den som inte hör vet inte vad han ska säga. Barnet lär sig tala genom att lyssna och säga efter. Om inte människor lyssnar på varandra uppstår ingen verklig gemenskap. Endast den som lyssnar har något att säga.

Jesus använder metoder från den dåtida läkekonsten. Att sticka fingrarna i öronen och använda saliv och röra vid den sjukes tunga, var kända metoder från den dåtida sjukvården. De tycks få förnyad aktualitet i vår egen tid. Beröring, massage, en omfamning, en kyss, kan säga mer än många ord.

Men det är Jesu ord som öppnar mannens öron och löser hans tunga. Invävt i det mänskliga uppenbaras det gudomliga. Evangeliet vittnar inte bara om ett kroppsligt läkedomsunder. Botandet av den dövstumme är en bild för hela frälsningen.

Ibland efterfrågas klara och tydliga besked om och från Gud. Varför talar han inte, så att det blir klart vad det är som gäller? – Men det är inte Guds tystnad som är huvudproblemet. Problemet är att människan blivit döv i förhållande till Gud. Hon har vänt sig bort från Gud och förlorat förmågan att känna igen Guds röst. Visserligen kan hon i samvetet höra skillnaden mellan rätt och fel. I naturen kan hon ana att skapelsen ”förkunnar hans händers verk” (Ps 19:2). Men budskapet är otydligt. Människans personliga kontakt med Gud är störd. Hennes öra är vänt från Skaparen till skapelsen. Inte heller när Jesus talade förstod människorna utan vidare. Också till lärjungarna måste han fråga: ”Har ni också svårt att fatta?” (Mark 7:14,18).

Samma mönster gäller i detta ögonblick. Två personer kan delta i samma gudstjänst och höra samma ord. Den ene känner igen Guds ord. Den andre hör bara människoord. Dövheten kan bero på egen ovilja och mänskligt högmod. Men inte ens viljan att höra hjälper ända fram. Den döve i evangeliet ville höra, men var ändå instängd i sin egen dövhet.

Människans dövhet måste botas av Kristi eget ord. Det är vad som sker i dagens evangelium. Jesus ser upp mot himlen. Hans ord kommer från Fadern. Han andas djupt. I sin Ande är han förenad med Fadern. Ur denna Treenighet framgår ett Ord. Han uttalar ett ord på arameiska: ”Effata!” Det betyder: Öppna dig! Det ordet är effektivt. Det utför vad det säger. Som i skapelsens morgon, när Gud talade och skapelsen blev till.

Människan kan inte själv befria sig från sin dövhet. Hon kan inte bara bestämma sig för att börja lyssna till Gud. Gud själv måste gripa in. Därför sänder Gud sitt Ord, sin egen Son. Hela hans mission och gärning kan sammanfattas i detta ord till den döva och stumma mänskligheten: Effata, öppna dig! Så att människan hör sin himmelske Faders röst, förstår att hon är älskad och själv kan tala med honom som hans barn.

Detta är vad som sker i detta ögonblick när kyrkan förkunnar Kristi ord och utför hans gärningar i de heliga sakramenten. Tydligast ser vi det i dopet, där prästen/diakonen (vid det katolska dopet) uttalar just detta ord: Effata! Är det ett vuxendop så kan den döpte redigt och klart bekänna sin tro. Är det ett barn, så får föräldrarna bekänna tron i barnets ställe och sedan ord för ord lära barnet att tala med sin himmelske Fader.

Men varje kristen måste dagligen öva sin andliga hörselförmåga. Om hon inte regelbundet lyssnar till sin Herres röst, känner hon snart inte igen den. Människan måste lyssna, inte bara med det yttre örat, utan med hjärtats öra. Det står i evangeliet att Jesus tog mannen avsides. Även om allt i kyrkan är gemensamt, vi hör samman eftersom vi hör tillsammans, så är det samtidigt ett tilltal till var och en – som om det inte fanns någon annan i hela världen.

Endast Kristi eget ord kan övervinna vår dövhet och stumhet. Augustinus berättar om sin omvändelse: ”Du, Herre, kallade mig, du ropade och genombröt min dövhet.” Människan kan inte ta sig ur fängelset med egna krafter. Inte heller blir det en rutin eller en rättighet att få höra Guds röst. Det förblir, som evangeliet visar, ett under. – Detta utesluter inte den mänskliga medverkan. Kyrkan gör som vännerna i evangeliet, hon för oss till fram till Jesus, när hon förkunnar, undervisar och vägleder. Hon uppmanar sina barn att lyssna och läsa. Benedictus säger: ”Låt oss med vidöppna öron lyssna till Guds röst: Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.” (RB prol 9-10) Men – när människan hör, då märker hon vilket under det är. Att det går utöver vad hon kan höra med sina fysiska öron. Benedictus uttrycker det så: ”Vad kunde väl vara oss ljuvligare än denna Herrens röst som inbjuder oss?” (RB prol 19). Ordet blir inte bara något att förstå, utan något att smaka. ”Herrens ord är sötare än honung”, säger psalmisten (Ps 19:9,11).

Det berättas om mannen att inte bara hans öron öppnades. Också hans tungas band löstes och han talade riktigt. Människan kan bekänna trons sanningar och i vardagen säga de ”få och förnuftiga orden” (RB 7:60), som Anden lägger i hennes mun (Matt 10:20).

Om den första skapelsen står det: Se det var mycket gott. Nu låter evangelisten folket ana den nya skapelsen när de förundrat säger om Jesus: ”Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala”. Vi anar den nya skapelsen, den som en gång ska fullbordas i Guds rike.

Låt oss därför nu med klara och tydliga ord bekänna vår tro och så i den heliga eukaristin öppna våra munnar för att lovsjunga hans väldiga gärningar och smaka Herrens godhet.

Amen.