29 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 45:1,4-6 1 Thess 1:1-5a Matt 22:15-21

Det näst viktigaste

Idag ska vi tala om det näst viktigaste. Det viktigaste hörde vi i evangeliet: ”Ge Gud det som tillhör Gud.” Men dessförinnan säger Jesus att vi ska ”ge kejsaren det som tillhör kejsaren.” Det är det näst viktigaste, vårt ansvar som kristna i och för det samhälle vi lever i. Vilka plikter och skyldigheter har vi mot samhället och dess ansvariga? Var går gränsen mellan respekt och berättigad kritik för den världsliga myndigheten? I söndags saligförklarade kyrkan en man som var biskop i Tyskland under andra världskriget, Clemens August von Galen, känd för sin modiga kritik av nazismen. Då kostade det att våga kritisera. Han fick ärenamnet ”Lejonet av Münster”. Biskop von Galen visste vad han skulle ge kejsaren och vad han inte skulle ge honom. Modet hämtade han i sin tro, men kunskap och vägledning fick han från kyrkans undervisning, närmare bestämt i hennes sociallära. I år har en Katolsk Socialakademi grundats, med säte kring Johannesgården i Göteborg. Den vill sprida kännedom om den katolska socialIäran och dra in människor i en dialog kring dessa frågor. Vad skulle inte kunna hända i dagens samhälle, om våra politiker för ett ögonblick lade undan sina fördomar och vågade lyssna till kyrkans erfarna och balanserade vägledning? Kyrkan menar sig ha något att bidra med för att ett gott och mänskligt samhälle ska växa fram. Vår förre påve talade ofta om att varje kristen har både rätt och plikt att delta i det politiska livet. Inte ens maktfullkomlighet eller korruption bland politiker rättfärdigar de kristnas skepsis och frånvaro från politiken. Politikerförakt är inte bra för någondera parten. Låt mig därför påminna om några punkter i kyrkans sociallära, ibland kallad en av kyrkans bäst bevarade hemligheter.

Gud blev människa i Kristus. Han delade vårt liv i arbete och vila, till vardag och helgdag; han både bad och botade sjuka, han både undervisade om Gud och mättade hungrande. Därmed helgade han hela det mänskliga livet. Vi är lemmar i hans kropp. Vi representerar Kristus i allt vi gör, eller låter bli att göra. Vår gemenskap med Kristus genomsyrar allt vi är och gör.

Varje människoliv är heligt. Från dess första början till dess naturliga slut. Det är grundstenen i kyrkans sociallära. Vi bestämmer inte över livet. Vi kan bara ta emot det, respektera och vårda det. Människan är centrum i kyrkans sociallära. Men människan är inte en isolerad varelse. Hon står i relation till familj, vänner och hela sin omgivning. Hon har påverkats av tidigare generationer och kommer att påverka de kommande. Människan är en gemenskapsvarelse. Vi är beroende av varandra för att kunna växa och utvecklas. Det gemensamma är inte något som påläggs oss utifrån, utan växer ur varje individs eget behov. Tydligast ser vi detta i familjen, där människan lär sig de första grunderna både för att växa som individ och för att leva tillsammans med andra. Enligt katolsk övertygelse är därför familjen samhällets urcell, som det är statens skyldighet att skydda och värna. Familjen fanns långt innan staten kunde lagstifta om den. Familjen är inget som teologerna har hittat på. Den växer ur naturens egen ordning. Familjen finns inskriven i Skaparens egen tanke och plan med sin skapelse.

Ur den katolska människosynen följer sedan två principer för att bedöma och handla i olika samhällsfrågor: subsidiariteten (av lat. subsidium, stöd) och solidariteten. De måste båda beaktas och samtidigt vara i jämvikt med varandra. Subsidiariteten säger att alla samhälleliga problem bör lösas på lägsta möjliga nivå. Ingen fråga får övertas av staten som kan lösas av individen själv, av familjen, fackföreningar eller andra näraliggande grupper. Därmed avvisas alla former av centralstyrd kollektivism, kännetecknande för både gamla och nya diktaturer.

Solidariteten säger att varje människa har ett ansvar för hela gemenskapen i både samhälle och värld. Varken individ eller grupp kan isolera sig från samhället som helhet, allraminst från dem som lider nöd. Därmed avvisas den individualism som glömmer sina bröder och systrar. Aldrig har det varit så accepterat att sköta sig själv och strunta i andra. Priset är den isande ensamheten. Ett konkret och enkelt exempel på både solidaritet och subsidiaritet fick vi uppleva i veckan när en gäst här i klostret gick vilse i skogen och samhället solidariskt ryckte in/ut. Samtidigt var polisen beroende av lokalbefolkningens samarbete. De känner trakten och kunde ge subsidium.

En konkret fråga är skolan. Ingen familj kan längre själv utbilda sina barn. Solidariteten kräver att staten ställer resurser till förfogande så att alla medborgare garanteras undervisning och utbildning. Subsidiariteten säger att familjen, som står barnen närmast, har frihet att välja en skola eller en undervisning som motsvarar deras egen moraliska eller religiösa övertygelse.

Solidariteten är i dagens värld inte bara en nationell fråga. Påvarna återkommer ständigt till de rika ländernas ansvar för och solidaritet med de fattiga, inte minst för att bereda väg för fred. Kyrkan säger: ”Freden, (är) solidaritetens frukt”. 1987 sade påven: ”Solidaritet är inte en vag känsla av medlidande eller en ytlig sinnesrörelse som väckts på grund av att så många människor, nära eller fjärran, lider. Tvärtom innebär solidaritet en fast beslutsamhet att ständigt arbeta för ’det gemensamma bästa’, dvs. för vars och ens väl, eftersom vi har ansvar för alla. En sådan beslutsamhet går hand i hand med den fasta övertygelsen att just profithungern och törsten efter makt, hindrar en sann och övergripande utveckling.”

Ett uttryck som ofta återkommer i kyrkans sociallära är ”det gemensamma bästa”. Det är ”kejsarens”, statens, skyldighet att inte favorisera en viss grupp. Statens ansvar gäller helheten. Alla, absolut alla, inkluderas i det gemensamma bästa. Katolsk socialfilosofi avvisar inte privat ägande eller en fri marknad. Verkligt skapande kan bara ske om den enskilde har möjlighet att ta egna initiativ. Men gemenskapen måste styra friheten så att den inte inkräktar på andras frihet och rätt till skäligt välstånd. Här är det vår kristna plikt att ge röst åt dem som själva inte kan göra sin stämma hörd och som saknar möjligheter till utbildning, vård och juridiskt stöd när rättigheterna kränks.

Katolsk samhällsfilosofi vågar tala om utveckling. Men utveckling kan inte främst mätas i ekonomiska termer. Det är människans kapacitet som skall utvecklas, utan att själva livet skadas. Här blir det tydligt att stat och politik behöver kyrkans moraliska vägledning. Den mänskliga personen måste alltid gå före de materiella tingen. Etiken måste vägleda teknologin och inte tvärtom. Arbetet och det ekonomiska livet skall tjäna den mänskliga gemenskapen och inte ha profit som målsättning. Kyrkan vill befrämja en livets kultur, en ”kärlekens civilisation”.

Det är lätt att bli missmodig över de många samhällsproblemen. Men det är det näst viktigaste vi har talat om. Det viktigaste är att ge Gud det som tillhör honom. En första början är att inte själv släpa på sådan oro och bekymmer som han har lovat att bära. Synder ska heller inte bäras omkring, utan bekännas. Det offer han väntar på är vår tro, vår lydnad, vårt hopp och vår kärlek. Med början i det lilla. Det offret bär frukt där vi minst anar det. En liten nypa salt kan påverka en hel maträtt. Också ett litet ljus gör att mörkret inte är helt mörkt.

Allt har vi fått av honom. Allt bär vi tillbaka till honom. Konkret i den eukaristi vi nu firar och i den tro vi bekänner. 

Amen.